SUPERFICIES sɯ1perfi4sies l. ~302, sbst. oböjl.; förr äv. SUPERFICIE, r. l. f.; best. -en; pl. -er.
Ordformer
(-ficie 1671—1833. -ficies 1768 osv.)
Etymologi
[jfr eng. superficies; av lat. superficies, av lat. super, över (se SUPER- anm. 2:o), o. facies, ansikte, gestalt (se FACIES). — Jfr SUPERFICIAL,SUPERFICIARISK]
1) (†) yta; ytinnehåll; ytvidd. Risingh LandB 17(1671). Äger ock jorden wid hennes nu warande afmätte rymd och storlek den aldrastörsta superficien eller utan-widden, som är möijelig, och är i anseende dertil både för menniskiorne och fänaden den aldrarymmigaste. Triewald Förel. 1: 49 (1735). Då man nu sällan hör talas om Superficier, utan svenska ordet Ytor gjort sig allmänt gällande, vore det väl lika naturligt, att i stället för Solider begagna någon svensk benämning. Almqvist Geom. 5(1833).
2) (-ficies) (i ä. juridiskt fackspr.) om rätt att ha hus o. d. på annans tomt, ärftlig o. förytterlig tomträtt. SvUppslB(1935). 2SvUppslB(1953).
