SUPPLIKANT sup1likan4t, m.//ig.; best. -en; pl. -er.
Ordformer
(förr äv. stavat supli-, -quant)
Etymologi
[jfr d. supplikant, t. supplikant, eng. supplicant; till lat. supplicans (gen. sg. -antis), p. pr. av supplicare (se SUPPLICERA)]
(numera nästan bl. i skildring av ä. förh., ålderdomligt) person som (till högt uppsatt person l. myndighet) framställer en (ödmjuk) bön l. begäran l. anhållan l. gör en ansökan om nåd l. hjälp l. en tjänst o. d.; person som (ödmjukt) ber osv. om ngt; ofta liktydigt med: (rätts- l. hjälp)sökande; person som inger l. inkommer med en böneskrift. Schroderus Os. 2: 53 (1635). Se här för din Domstol ej en fattig suppliquant, som ber om nåd och förskoning, utan (osv.). Kellgren (SVS) 6: 59 (1776). Jag gladde mig som ett barn öfver .. att omsider slippa den obehagliga nödvändigheten att ständigt vara supplicant. SNilsson (1827) hos Berzelius Brev 14: 57. I tamburen är för resten ett kommande och gående af supplikanter, som i ett eller annat ärende vilja rådgöra med någon riksdagsman. Carlsson HelaSthm 457(1912). Genom att göra en kooperativ matinrättning .. skulle det bli möjligt för alla oss studenter att få mat till rimligt pris utan att behöva uppträda som supplikanter i någon form. LundagKron. 3: 319(1955).
Ssg: SUPPLIKANT- l. SUPPLIKANTS-LJUS. (supplikant- 1772. supplikants- 1773) (förr) om ljus till det rum där konungen mottog supplikanter. HovförtärSthm 1772, s. 298.Därs. 1773, s. 268.
