SURA sɯ3ra2, v. -ade; äv. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) SURAS sɯ3ras2, v. dep. -ades.
Ordformer
(-a 1734 osv. -as 1857 osv.)
Etymologi
[jfr d. sure, göra sur, bli sur, surna, sura, lt. sūren, mnl. sūren (nl. zuren), fht. sūrēn (mht. sūren, t. sauern), eng. sour, alla med bet.: bli sur, surna; avledn. av SUR, adj.]
2) (vard.) vara sur (se SUR, adj. 3 a), vara på dåligt humör, vara surmulen (se d. o. 1); ngn gg äv. dels i bildl. anv., om ngt sakligt, dels ss. sägeverb: surt yttra (ngt). Gå omkring och sura på ngn. Hon surade, så fort hon inte fick som hon ville. Sura över l. för (äv. åt, i vissa trakter, bygdemålsfärgat, äv. i) ngt. (Eng.) To Powt .. (sv.) se grymt ut, sura. Serenius T t 3 (1734). Inte är det roligt att sitta och lipa och suras öfver denna verldens vedermöda. Sehlstedt Utk. 8(1857). Vad står du här och surar för? Ahlman HändSpel. 99(1917). Slagsmål utkämpade vi .. mycket ofta i det gemensamma läsrummet, men jag kan inte minnas, att vi någonsin gingo och surade på varandra efteråt. ÅbSvUndH 59: 182 (1940). Vad surar du i? Höijer Martin 255(1950). Om våren .. är västan inte att sura åt. Rosendahl Lojäg. 143(1956). Du ska ta det med en spackelspade, surade Rustan. Karnstedt Slamf. 122(1977). — jfr SMÅ-SURA.
Särsk. förb.: SURAS UPP10 4, äv. OPP4. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) om ansikte: lysa upp (se lysa upp 2) o. förlora sin surhet. Då. Pipa och tobak .. Där satt Simons ögon medsamma. Hela hans ansikte surades upp, då Ernst började ta tobaksstrimlor ur sin långsmala bleckdosa. Carlsson ÄlvTimm. 53(1949).
