publicerad: 1998
SUR sɯ4r, adj. -are. n. o. adv. -T. Anm. 1:o Efter prep. förekommer stundom i ä. nysv. den gamla böjningsformen i m. sg. ack. -an (i sht i ordspr.; se 2 a). 2:o Dat. n. sg. av ordet förekommer i vissa uttr. (se SURO).
Ordformer
(förr äv. suh-, suu-, sw-)
Etymologi
[fsv. sur, motsv. fd. sur (d. sur), nor. sur, fvn. súrr, mlt. sūr (lt. sur), mnl. surr (nl. zuur), fht. sūr (mht. sūr, t. sauer), feng. sūr (eng. sour), sannol. i avljudsförh. till fsv. sör, fvn. saurr, båda: smuts (jfr SÖRJA, smuts o. d.), o. besläktat med lit. sū́ras, adj., salt, sū́ris, ost, lett. súrs, bitter, fslav. syrŭ, fuktig, rå, find. sū́rā, somasaft, avest. hura-, dryck, o. i så fall till en utvidgning av den rot som föreligger i SUGA (jfr fht. sūrouge, feng. sūrīege, fvn. sūreygr, fsv. surblinder, alla: med rinnande ögon, surögd). — Jfr SAMMELSURIUM, SAUERKLEE, SUR, sbst., SURA, v., SURING, SURINGEN, SURNA, SURO, SYRA, sbst.1 o. v., SYRE, sbst.2]
1) genomträngd av l. betäckt med väta (vatten), (genom)våt, (genom)blöt (se d. o. 5); fuktig; ofta motsatt: torr; i sht med tanke på att den l. det som är (genom)blöt(t) eg. skall l. bör vara torr(t); om mark äv.: som håller kvar mycket vatten l. har dålig avrinning, vattensjuk; om trä l. träd äv.: rå (se RÅ, adj. 5 a γ), icke torkad; om person dels: betäckt av väta, dels (o. vanl.): vars kläder är (genom)våta. Det regnade, så vi blev sura inpå bara kroppen. Ängarna låg lågt, och marken där var sur. Alt för suur är denna weden. Kolmodin Gen. B 6 a (1659). På Gårdsens ägor .. får .. (salpetersjudaren) til sitt bruk hämta sig nödig wedbrand af windfällen, och sådan ofruktbar sur skog, som Landtboen sielf nyttiar och utwisar. PH 1: 413 (1742). Högderna i bägge desse Lyckor ligga på Hälleberg mycket grundt, och dalarna woro sura eller wattensjuka. VDAkt. 1782, nr 606. När jag .. kom hem från .. utfärden, måste jag ömsa kläder från topp till tå, emedan allt var surt och genomblött. Stenhammar Riksd. 2: 4 (1840). (Rallarbasen) höll .. förhör med Algren .. om vägen varit sur, om det arbetades i många lag efter banan. Didring Malm 1: 68 (1914). På golvet hade han lagt en filt bredvid den sura jackan. Ekman Hunden 93 (1986). — jfr BARK-, BLOCK-, LUNG-, REGN-, SKVABB-, SMÅ- SUR m. fl. — särsk.
a) (i sht i fackspr.) om bilmotor: gm alltför riklig tillförsel av bensin ovillig att fungera. Om motorn blivit ”sur” och stannar (t. ex. vid för stort chokepådrag) bör cylindrarna luftas. AlltBil. 54 (1976).
b) om tobakspipa: som har mycket tobaksolja i sig (o. därför snarkar (se SNARKA, v. 2 b) l. ger dålig smak o. d.); jfr 2. En tobakspipa säjs vara Sur då den ger elak smak af oljan. Weste FörslSAOB (c. 1817). Kapten Gadsby .. röker en sur snugga, och hans panna är fårad af djupa tankar. Cavallin Kipling Gadsby 95 (1897). Det är inte mycket som luktar så dåligt som en sur pipa. Holm AlltFläck. 63 (1946).
c) (ålderdomligt l. vard.) om ben: som har öppet l. öppna o. rinnande (se RINNA 3 d) l. vätskande sår. Ond och swr been. BOlavi 123 b (1578). De som hafwa illa stinckande Såår, sura Been .. laga sig heller bittida til Bruunnen (i Medevi), förr än de andre komma dijt. Hiärne Underr. 29 (1702). Bensår eller hvad allmänheten vanligen kallar sura ben. BL 19: 208 (1851). ”Den, som nu bara hade sura ben” — sa’ gumman, hittade plåstret. Holmström Sa’ han 13 (1876). SvHandordb. (1966).
d) (vard.) om öga: (inflammerat o.) rinnande (se RINNA 3 d α); stundom svårt att skilja från 3 a γ slutet. L. Paulinus Gothus Pest. 43 b (1623). Swrt öga seer intet giärna Solen. Grubb 772 (1665). Sura ögon, (dvs.) inflammerade och rinnande ögon. Weste FörslSAOB (c. 1817). Lappgubben öppnade de sura ögonen. Didring Malm 1: 274 (1914). SvHandordb. (1966). — jfr RÖK-SUR. — särsk. i uttr. salt i surt öga l. sura ögon, se SALT, sbst. 1 f.
e) om väder l. årstid l. luft l. om ngts läge o. d.: kännetecknad av mycken fukt (i sht mycken nederbörd). Fuhrman Alm. 1654, s. 35 (om höst). Ett surt och kallt läge, hvilket merendels inträffar der alfven består af lera, åstadkommer mossa, rötsår och vattensot. Lundström Trädg. 163 (1852). SD 1905, nr 327, s. 7 (om väder). Lundgren StiglöstLand 132 (1949; om luft).
2) som innehåller syra; särsk.: som har en skarp l. stickande l. syrlig o. (mer l. mindre) obehaglig smak l. lukt (som den hos t. ex. ättika l. citron l. omogen frukt l. ruttet l. jäst ämne), beroende på innehåll av syra l. syror (se särsk. c) l. på jäsning l. förmultning l. förruttnelse; äv. om smak l. lukt; ofta (uppfattat ss.) motsatt: söt; jfr SYRLIG. Sur lukt, smak. Smaka surt (som citron). Han luktade surt av svett. Han fick sura uppstötningar. Sur mage (med.), om magbesvär orsakade av ökad saltsyrabildning. VocLib. avd. 19 (c. 1580). Sockret är sött, Malörten bäsk, Syran medh Sötewäplinghen Swr: Pepparen Amper. Schroderus Comenius 326 (1639). Linné Öl. 5 b (1745; om brunnar). ÖoL (1852; om andedräkt). Fisk antager fyra olika smakarter, nämligen sött, beskt, surt och salt. Öhrwall Smaks. 8 (1889). Sen fick man ligga där i den sura skurlukten. Nordström Amer. 25 (1923). Det var en grop med surt vatten i, och när han (som blivit kastad däri) kom opp var han gul och luktade as. Wassing Dödgr. 261 (1958). PatFass. 1990—91, s. 252 (om mage). — jfr BESK-, ETTER-, MAG-, SÖT-, ÄTTIK(S)-SUR. — särsk.
a) i ordspr. o. ordspråksliknande talesätt; äv. motsv. b. Surt sade räven om rönnbären o. d., se RÖNNBÄR 1 slutet. Man behöffuer icke draga kniff åth suran wällingh. SvOrds. B 5 a (1604). Det kommer efter, som det suura Öölet. Celsius Ordspr. 8: 272 (c. 1710). Sur välling och salt sill, är du hungrig så kom in (försmädlig tolkning av vällingklockans toner). Holm Ordspr. 316 (1964).
b) om mat- l. dryckesvara (äv. om djurföda): som har sur smak (l. lukt), särsk. dels beroende på förekomst av syra (l. syror), dels beroende på (icke avsedd l. avsedd) jäsnings- l. förruttnelseprocess (t. ex. på grund av värme l. fukt); surnad; skämd l. icke färsk; i fråga om avsiktlig beredning liktydigt med: syrad; äv. (om saft l. sylt o. d.): beredd utan l. med ringa tillsats av socker. Ölet har stått och blivit surt. Surt vin. Sur fisk, skämd l. (i sht förr) syrad (jfr SUR-FISK). Sur strömming, skämd l. syrad (jfr SUR-STRÖMMING). Him(m)elrikit är lijkt enom swrdeegh huilkin en quinna toogh, och ladhe in vthi tree skäppor myööl, så lenge thet bleff alt samma(n)s swrt. Mat. 13: 33 (NT 1526; NT 1981: syrat). Aborra suur med Etikia. HovförtärSthm 10⁄5 1636 C. Surt bröd, Limpbröd: förskiämde tänder. Linné Diet. 1: 61 (c. 1750). Sur Strömming, som är något ankom(m)en eller i första förrutnelse graden, hålles af många för en delicat mat. Rothof 437 (1762). Skärgårdarnes fiskare tillätos icke att sälja sin fisk på landet, förrän den en hel vecka varit förgäfves utbjuden i staden, och således var sur. (Agardh o.) Ljungberg II. 2: 129 (1856). Sundén (1891; om ägg). Sydlänningen kan undra över att man (i Luleåtrakten på 1700-talet) åt sur fisk, men bör därvid ihågkomma norrlänningarnas surströmming. Norrb. 1928, 1: 629. Östergren (1951; om saft). När Jesus hade fått det sura vinet, sade han: ”Det är fullbordat”. Och han böjde ner huvudet och överlämnade sin ande. Joh. 19: 30 (NT 1981). — jfr BUNKE-, GRANN-, HALV-, KÄRN-SUR. — särsk.
α) om mjölk (l. grädde); dels i fråga om icke avsedd l. önskad försurning l. förruttnelse, dels (o. vanl.) i fråga om avsedd process (åstadkommen gm tillsats l. utveckling av mjölksyra till resp. i mjölken), varvid mjölken tjocknar o. får en mera syrlig smak; jfr FIL, sbst.3 2, FIL-MJÖLK. Kookat eller swr miölk. Schück Wivallius 1: 30 (i handl. fr. 1620). Miölken var icke hårdlupen, men något sur. VetAH 1745, s. 178. Sur mjölk, hvilken uppstår derigenom att mjölksockret under inflytelse af värme förvandlas till mjölksyra. NF 5: 642 (1882). Köp två liter söt och en liter sur mjölk. Östergren (1951). Grädden har blivit sur under natten. Dens. jfr BLÅ-, SJÄLV-, STICK-SUR.
γ) (†) i n. sg. obest. i substantivisk anv., i uttr. salt och surt.
α') i eg. bet., ss. uttr. för salta o. sura (o. nödvändiga) kryddor l. matvaror o. d. Kunnandes I icke finna at Under-Officerarne och de Gemene kunna med ringare penninge Service utkomma, när de sjelfwe skola skaffa sig qvarter och hålla sig wed och ljus samt Säng, Salt och Surt. LMil. 3: 485 (1694).
c) (i fackspr., i sht kem.) med tanke enbart l. väsentligen på den kemiska sammansättningen: som innehåller (en större mängd) syra (l. syror) l. som har överskott av vätejoner som bildas då en syra reagerar med vatten o. som ger lösningen sura egenskaper; vars surhetsgrad (pH-värde) understiger 7; som reagerar som syra; dels i fråga om naturligt innehåll av syra osv., dels i fråga om tillsatt kemiskt ämne (stundom liktydigt med: syrad); motsatt dels: alkalisk, dels: basisk (se d. o. 2 b α); äv. i överförd anv., om ngts karaktär o. d. En sur lösning, jäsning. Acetosa (är) en wanlig Skiörbiuggs ört, oansedt hon är mera Sur änn Alkalisk. PArtedi (1729) hos Lönnberg Artedi 54. Stenarna bestå af urinsyra med en liten portion surt urinsyradt natron. Berzelius Brev 8: 71 (1821). Sur mulljord en lösmylla, som har starkt sur reaktion, emedan hon innehåller mull- och källsyror samt ofta svafvelsyra. LB 1: 92 (1899). Saltsyra är en färglös vätska med sur reaktion. Starck Kemi 24 (1931). Torrplåtens eller filmens fixering bör ske i ett surt fixerbad. HantvB I. 7: 67 (1939). På grund av sin sura karaktär verkar .. (salicylsyra) frätande på kroppens slemhinnor. Bolin KemVerkst. 107 (1942). Den sura nederbörden vandrar till armeringen och anrikas där med allt snabbare korrosion som följd. Ny Teknik 1981, nr 41, s. 5. Ett vatten med ett pH-värde lägre än 7 räknas som surt. RådRön 1988, nr 1, s. 21. — jfr FOSFOR-, LUFT-, MINERAL-, SALPETER-, SALT-, SOCKER-, VITRIOL-SUR m. fl. — särsk.
β) miner. om bergart: som innehåller mer än 66 % kiseldioxid, kiselsyrerik. Man (skiljer) mellan kiselsyrerika och kiselsyrefattiga bergarter; de hvilkas kiselsyrehalt uppgår till mer än 65 procent, benämnas sura. Nathorst JordH 516 (1891). Ingå i en bergart såsom väsentliga beståndsdelar kvarts och fältspat, säges den vara sur och är till färgen ljus. Gertz o. Grönwall Min. 63 (1923). De s. k. sura bergarter vi känna under namnet gnejs och granit. Pettersson AtomExplUniv. 16 (1941).
γ) om tegel: tillverkad av kiselsyrerik råvara; motsatt: basisk (se d. o. 2 b δ). Silicateglet eller dinasteglet .. benämnas .. ofta sura stenar, emedan hufvudmaterialet i dem är kiselsyra eller kvarts. TT 1899, KB s. 50. (Konvertern) är tillverkad av tjock plåt och infodrad med surt (kiselsyrerikt) tegel. HbVerkstTekn. 1: 159 (1944).
δ) metall. i fråga om metod för framställning av stål ur fosforfattig järnmalm, varvid ugnens infodring är kiselsyrerik; dels om metoden l. processen, dels om ugn med sådan infodring, dels om verk med sådan metod, dels om stålet; motsatt: basisk (se d. o. 2 b γ). Vid Witkowitz finnes dessutom ett basiskt Bessemerverk .. som ligger alldeles bredvid det ”sura” verket. JernkA 1886, s. 216. Därs. 1891, s. 154 (om stål). Tynesgötena göras åttkantiga och gjutas såväl från sur som basisk ugn. Därs. 1898, s. 47. Såväl räler som skarfjern och tungämnen skola vara tillverkade af stålgöt, som framstälts på s. k. sura (ej basiska) vägen. TLev. 1900, nr 52, s. 2. SvIndustri 146 (1935; om infodring). Den sura bessemerprocessen. JernkA 1950, s. 301.
3) i jämförelser l. i överförd l. mer l. mindre bildl. anv. av (1 o.) 2; särsk.
a) om person: som visar dåligt lynne l. dåligt humör l. har en avvisande attityd l. min l. visar ogillande l. ovilja l. missnöje o. d., ofta liktydigt med: trumpen l. vresig l. tvär l. grinig l. missnöjd o. d.; äv. om ngt sakligt (se β); äv. ss. adv. (se särsk. γ). Vara sur och vresig (l. trumpen l. grinig o. d.). Vara sur på ngn l. över ngt, förargad på ngn l. ngt. Sådane sweekfulla menniskior, som j ögonen sööte och på ryggen swre äro. Bullernæsius Lögn. 138 (1619). Jag satt och spelte nykter och sur / Drottningens Pålska i Pålen. Bellman (BellmS) 1: 147 (c. 1775, 1790). Vandrade jag i god tid men sömnig, trumpen och sur ned till Riddarholmen. HLilljebjörn Hågk. 2: 165 (1867). Han (var) sur för att hon dansat så mycket med andra pojkar. Larsson I By Logen 215 (1916). I och för sej var hon sur på honom redan innan, att han nu på det här viset låter göra narr av sej blir för mycket, det tål hon bara inte. KvinnLittH 1: 43 (1981). — jfr KYMMER-, MORGON-, SMÅ-, ÄTTIK(S)-SUR m. fl. — särsk.
α) i jämförelser. Han är sur som ätticka. Mont-Louis FrSpr. 287 (1739). Så sur till lynnet, som åldrigt och erfaret svagdricka. Almqvist Lad. 25 (1840). De voro surare än kart. Edfelt UngDag. 26 (1925).
β) om ngt sakligt (jfr b): som (utgör l.) vittnar om l. tyder på dåligt lynne l. humör osv., trumpen l. vresig osv.; särsk. om min (se MIN, sbst. 1) l. uppsyn o. d.; äv. i fråga om uttalande o. d. Ha l. visa en sur uppsyn. Göra sura miner. Hans artighet var av suraste slaget. Hon var på ett surt humör. Keder Vitt. 360 (1690: vijsa een suur muul). Han .. brister dageligen ut med spee, pikar och sura miner. Bark Bref 1: 71 (1703). Ingen Votering har varit oss emellan: intet surt ord. HT 1953, s. 61 (1809). Adine .. får sura ögonkast och speord. Crusenstolpe CJ III. 1: 67 (1846). Hennes mun såg så sur ut, som om hon aldrig hade smakat annan föda än ättika och surdeg. Backman Reuter Lifv. 1: 83 (1870). GHT 1896, nr 269 A, s. 2 (om lynne). Stämningen började bli tämligen sur. Siwertz Varuh. 48 (1926). Stockholm visade sitt suraste anlete på själva den högtidliga Nobelfestdagen. Regnet stod som spön. SvD 1929, nr 338, s. 3. Laurin 2Minn. 438 (1930; om kritik). Vad kan det finnas för anledning att med sura miner gå till angrepp mot Danmark och danskt turistväsen. DN(A) 4⁄5 1964, s. 14. särsk. [jfr 1 d] om öga l. ögon; särsk. i uttr. betecknande att ngn ser med oblida ögon l. ovilja l. missnöje o. d. på ngn l. ngt, förr särsk. i uttr. bära surt öga för ngt, ha surt öga till ngt; förr äv. i uttr. ångra ngt med sura ögon, ångra ngt bittert. Schück Wivallius 1: 255 (: bära; i handl. fr. 1648). (Vi) lära .. det efteråt med sura ögon få ångra. 2RARP 14: 596 (1743). War .. icke underligt, at Czaren hade så surt öga til .. Legationen från Swerige. Kempe FabritiiL 101 (1762). Kompromissen betraktades med sura ögon. Paulsson SvStad 1—2: 287 (1950).
γ) ss. adv.; förr särsk. i uttr. se surt att (osv.), se med oblida ögon att (osv.), vara missnöjd med att (osv.). Se surt på (förr äv. över) ngn. Hon smålog surt. När trogne lärare see noghot swrt på argha skalckar, och warna folket .. för synd och wilfarels, bannar them hwar man. PErici Musaeus 4: 88a (1582). Rudbeckius KonReg. 439 (1619: öfwer). Jag sijr intet surt at man änkian i Effweryd conservera will. LStobæus (1681) hos Cavallin Herdam. 5: 62. Jag gissar han kommer att grina surt nog! Zilliacus Indiankr. 77 (1898). Den, som är söt för matpåsens skull, glor surt, när den är tom, sade gumman, nästan hånfullt. Wranér VSkr. 2: 189 (1922). Ha bergsmännen fått höra talas om .. planerna, ha de nog reagerat tämligen surt. Ljung EnköpH 1: 40 (1963). GbgP 26⁄7 1988, s. 8. särsk. (†) i uttr. se surt ut, se sur ut; se surt ut på ngn, se surt på ngn. Öghonen gnistra och see swrt vth medh hela ansichtes förwandling. Balck Musaeus R 7 b (1596). Hustrurna äre myckit sälsam(m)e, haffua the inga barn, så see the suurt vth vppå sina Männ. Leuchowius Zader 260 (1620). Se surt ut på någon. Sahlstedt (1773). Weste FörslSAOB 818 (c. 1817).
b) om ngt sakligt (jfr a β); särsk.: obehaglig (se d. o. 3) l. motbjudande l. svår l. besvärlig (se d. o. 4) l. mödosam (se d. o. 3) l. ”jobbig” l. hård l. tung o. d.; äv. ss. adv. (jfr a γ). Det kändes surt att efter semestern ta itu med arbetet. RA I. 1: 488 (1546). Iagh hade så mången hiärtans hårdh och swr dag. Horn Beskr. 10 (c. 1657). Swedberg Lefw. 471 (cit. fr. 1723; om arbete). En sträng och okunnig informator, som gjorde honom studierna så sura, att gossen var nära att kasta bort boken. BL 13: 371 (1847). Jag vet nog hur de usla pengarne kunna göra lifvet surt. Strindberg Brev 3: 42 (1882). Sura efterräkningar komme det nog att bli för det här lördagsspektaklet. Wallert Hösterm. 73 (1945). — särsk.
α) i ordspr. o. ordspråksliknande uttr.; äv. motsv. δ, ζ. Gott är drijcka och swrt betala. SvOrds. A 7 b (1604). Swrt wärfwadt går trögt vhr pungen. Grubb 772 (1665); jfr Holm Ordspr. 316 (1964). Träldoms swett är sur. Frese VerldslD 162 (1724, 1726). Uppätet bröd är surt att betala. Granlund Ordspr. (c. 1880).
β) i n. sg. i substantivisk anv., i uttr. komma surt efter, följa obehagligheter, få obehagliga följder l. efterverkningar; förr äv. i uttr. komma ngn surt efter, utsätta ngn för obehagligheter osv., göra det surt för ngn, förorsaka obehagliga följder osv. för ngn. Then lost och frögd wij haffue ther aff ath wor barn lära bittidha argheet och ilfundogheet, hon wil komma (bådhe oss och them) swrt efter. OPetri 2Post 32 a (1530). Han vil vete hvem oss sådant hafver gifvit tilkenne och sedan therföre komme honom surt efter. G1R 24: 456 (1554). Jag fruchtar här kommer surt efter. Missförståndet 7 (1740). De för långvariga sötebrödsdagarna under sommarn komma surt efter. Geijer Brev 207 (1815). Men det kom surt efter, indignerade insändare från hemmanazister haglade, tyska ministern inlade en skarp protest (osv.). Siwertz Pagoden 58 (1954). Må vara att sådana eskapader (dvs. nöjeslivet under studenttiden) ibland kom surt efter i form av omsättningar och annat trassel. LundagKron. 3: 198 (1955).
γ) [jfr t. einem das leben sauer machen] i uttr. göra ngn livet surt l. göra livet surt för ngn, förr äv. göra ngn levnaden sur. Schultze Ordb. 5201 (c. 1755: levnaden). Du är en idiot. Du gör dig lifvet surt. Du lefver som en spartan. Lundegård Prins. 105 (1889). Det var icke svårt för Schütz att finna tillfälle att göra lifvet surt för Rudbeck. Annerstedt Rudbeck Bref CXXXVIII (1905). Hans livs olycka hade varit hans hustru, ett argsint och trätsamt stycke, som gjort honom livet surt både dag och natt. Sahlin SkånFärg. 132 (1928). Det norska folket har som få andra gjort livet surt för sina stora diktare under dessas livstid men i gengäld hyllat dem desto mer efter deras hädangång. SvLittTidskr. 1960, s. 152.
δ) i utsagd motsats till söt. Jes. 5: 20 (Bib. 1541). I Äktenskap fins hårt och blött, / Bå bext och liuft, snart surt snart sött. Lucidor (SVS) 1: 466 (1674). Den pröfwas allrabäst, / Som sielf, wid mogna åhr, på flere orter warit / På resor godt och ondt, båd surt och sött förfarit. Ehrenadler Tel. 341 (1723). Det är bäst öfwerhoppa alla både innerligen söta och ytterst sura minnen. Tengberg Helsingborg 13 (1869).
ε) om ngns levebröd l. inkomst l. om livserfarenhet o. d.: surt förvärvad (se ζ). Han hade som simpel spelman på baler och picknicker nödgats förtjena ett surt bröd. Sturzen-Becker 2: 8 (1861). Så kom den andra, den sura lifserfarenheten, då han sattes i Clara skola. Nyblom i 2SAH 57: 23 (1880). Daniel drog af på lönen tre gånger så mycket som den usla sågen var värd, och det var synd om pojken (som råkat bryta den), för han hade nog fått slita ondt för de sura pengarne. Wallengren Mann. 126 (1895). Förneka vad ni sagt med hjärtats glöd / och köp till pris av eder klara heder / härhemma edert sura levebröd! Silfverstolpe Heml. 103 (1940).
ζ) ss. adv., särsk. i uttr. surt förvärvad l. förtjänt (penningsumma l. inkomst l. frihet o. d.), med hårt arbete l. möda förvärvad osv. (penningsumma osv.). Dheres godz i Tyskland, som föräldrarne hafwe tungt och surt förwärfwadt. RARP 8: 49 (1660). Kiärleken för mitt Fädernesland, vår dyra lag och surt förvärfvade frihet skola altid hugna och trösta mig. 2RARP 8: 406 (1734). Vid höstmarknaden utbekom jag mina surt förtjenta nio rdr. Böttiger 6: 43 (1881). (Han hade) ändtligen bekommit sin surt förvärfvade hyra. GHT 1905, nr 227 B, s. 3. Inte ett öre av hans surt förvärvade slantar skulle förödas av dagdrivare. Fogelström StadVärld. 29 (1968).
d) (†) trist l. glädjelös o. d. At .. (den katolska läran) icke wore så suur, amper och förgiftigh, såsom man almänneligen föregofwe. Chesnecopherus Skäl Y 1 b (1607).
e) [jfr a, b] i fråga om lekar; särsk. dels om den deltagare i änkeleken l. sista paret ut, som tre gånger misslyckats att ta en make, dels om deltagare i bolleken söt och sur (se SÖT 10 a). Den flock (i bollspelet söt och sur), hvars ledare vid tekningen vunnit, blir söt, den andra sur. Norman GossLek. 104 (1878). Elise Petterson hade som vanligt blifvit ”sur”, d. v. s. hon hade tre gånger misslyckats i att skaffa sig en make i änkeleken, och .. stod nu .. bakom ett träd och ”tjurade”. Humble Hemm. 89 (1903).
α) i uttr. ränna sura, om l. ss. namn på en lek; äv. om den av deltagarna i denna lek som skall söka ta en av de övrigas plats. (Leken) Ränna sura. Man är flera lag, som tar plats på var sin förstubro. En är sur och står mitt ute på planen. På ett givet tecken byter lagen plats, och då skall den sure söka få plats på en bro och på så sätt tränga ut någon. Tillhagen (o. Dencker) SvFolklek. 1: 222 (1949; fr. Hälsingl.).
β) i uttr. leka surt under kåpa, om ett slags jullek av icke närmare känd karaktär. Leka surt vnder kåpo, är en gemen och hård Julelek. Ullenius Ro § 356 (1730).
4) [jfr 3 a] (vard.) substantiverat, i det eufemistiska uttr. den sure, den lede (se LED, adj. 1 a slutet), djävulen, fan, hin (onde). Ihre DissJurForm. 16 (1746). Det vore väl sjelfva den sure! utropade jag. Almqvist AMay 88 (1838). Tacka den sure för det. Strix 1900, nr 51, s. 3. Fy för den sure, så du ser ut i synamentet! Törnblom Murvl. 187 (1918). Den sure ska ta er hela bunten! Jacobsson BöljBlå 9 (1932).
5) [jfr 3 o. motsv. anv. av sur i sv. dial.] (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) om höna: som vill ruva (se RUVA, v.2 1), som har ruvningsdrift (o. därför inte vill l. vägrar lägga ägg), liggsjuk. The som städse wilja warma, äro sura, och intet wärpa. Broman Glys. 3: 172 (c. 1720). Då hönan vill rufva eller blir, hvad man kallar, sur, gifver det sig tillkänna derigenom, att hon envist ligger qvar i boet, der hon värpt. Hönsgård. 1893, nr 2, s. 5. Ibland var halva besättningen ”sur”. ÖgCorr. 15 ⁄ 8 1966, s. 6.
Anm. I nedanstående språkprov förekommer sur i en eljest icke anträffad bet. ’oren, sölig’, felaktigt etymologiskt sammanställt med fvn. saurugr, dets. Sur .. idem ac Oren, sölig .. ant. Saurugur. Schultze Ordb. 5202 (c. 1755).
Ssgr: A: (2) SUR-AMPER l. -AMPFER l. -AMPT l. -AMP, r. l. m. (-amp 1657. -amper 1640—1654. -ampf(f)er 1623. -ampth 1644) [jfr mlt. sūramper, t. sauerampfer; substantivering av ampfer, amper (se amper)] (†) = -billa 1. Krydder ock Örther: Cardobenedicta, .. Surampfer, Thimian. L. Paulinus Gothus Pest. 103 a (1623). 1 5⁄8 T(unn)a Suramp 1 (daler) 20 (öre). HovförtärSthm 1657, s. 8.
Ssg (†): suramper-vatten. dekokt på ängssyra. L. Paulinus Gothus Pest. 102 b (1623; i läkemedel mot pest). —
(2) -APEL. äppelträdet Malus sylvestris (Lin.) Mill. (som bär suräpplen), skogsapel, vildapel; jfr -äpple 2. (Tvenne) Suraplar och några utgamle Kirsbärsträn. VDAkt. 1734, Syneprot. F III 7. Fruktgården sågs om .. surapeln ympades med ädelkvist. Nilsson HistFärs 206 (1940). —
(1 c) -BENT, adj. (numera bl. ålderdomligt l. vard.) om person: som har ”surt” l. ”sura ben”. Men en gammal Käring leggier himma, / Then är Surbeent och ögonen rinna. Chronander Surge F 6 b (1647).
Avledn. (numera bl. ålderdomligt l. vard.): surbenthet, r. l. f. egenskapen l. förhållandet att vara ”surbent”. Sahlstedt (1773). —
-BESK. (numera bl. mera tillf.)
1) till 2; särsk. till 2 b α, om mjölk: (på en gång) sur o. besk (se besk, adj. 1 a). LB 3: 573 (1905).
(2 (b)) -BILLA, r. l. f., äv. -BILL. [sv. dial. surbill, ängssyra, surbilla, om växten Rumex acetosella, rödsyra, surbiller, pl., om växten Rumex acetosa, ängssyra; senare leden är bill, sbst.1, med tanke på bladens (pilliknande) form som påminner om en plogbill; formen -billa är eg. pl. med r-bortfall] (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat)
1) om växten Rumex acetosa Lin. (vars blad på grund av förekomst av oxalsyra har sur smak o. använts ss. spenat), ängssyra (jfr -amper, -blad 1 a, -gräs 2, -kål 2, -stake, -strånk, -söta). Rumex acetosa (Surbilla) .. Wäxten är .. begärlig, både för Oxen och Hästen. HushJourn. 1781, juli s. 20. Auerbach (1913: Surbill, med hänv. till ängssyra).
2) [sv. dial. surbilla; eg. bildl. anv. av 1 (med anslutning till sv. dial. etterbilla, argbigga (jfr billa, sbst.))] surpuppa o. d. Martinson Nässl. 29 (1935). —
(2 (b)) -BLAD. (†)
1) om växt vars blad har sur smak (på grund av förekomst av oxalsyra).
2) [växten trivs i sur mark] om växten Tussilago farfara Lin., hästhov. Lyttkens Växtn. 68 (1904). Därs. 1626 (1914). —
(2 (b,) c) -BRUNN. [jfr t. sauerbrunnen] (förr) brunn (se d. o. 2) med surt smakande (järnhaltigt l. mineralhaltigt) l. (rikt) kolsyrehaltigt vatten; ofta allmännare: hälsobrunn (se d. o. 2), hälsokälla (se d. o. 2); äv. om källa med sådant vatten. Palmchron SundhSp. 115 (1642; om förh. i Tyskl.). Ramlösa Surbrunn låg 1 quart. ifrån Helsingborg. Linné Sk. 310 (1751). Mineralvatten .. indelas efter sina beståndsdelar uti surbrunnar (som ofta innehålla sin dubbla volum kolsyra) jernhaltiga vatten (etc.). Almroth Kem. 182 (1834). På prostgårdens egor .. framqvällde i en backsluttning en s. k. ”surbrunn” med jernhaltigt vatten. Adelsköld Dagsv. 1: 336 (1899). Hjärnes berättelse om Medevi surbrunn är från början till slut en hymn av blind förälskelse. Fåhræus LäkH 2: 226 (1946). särsk. (om ä. förh.) i uttr. betecknande att ngn begav sig till l. vistades vid en surbrunn för att medelst (bad i l. drickande av) vattnet vårda l. återvinna hälsan; särsk. i uttr. dricka surbrunn(en) l. bruka surbrunn. Jag haar .. consulterat honom om mig skulle wara rådeligit sökia suurbrunnen. VDAkt. 1707, nr 553. Iag vistass nu i Falun att drika surbrun. Polhem Brev 111 (1714). Sedan .. iag för åkommen siukdom, druckit surbrunnen i Wexiö. VDAkt. 1767, nr 203. Min son, professorn, nyttjar nu surbrunn. UrFinlH LXI (1813). Efter riksdagens slut hade han i juni börjat bruka surbrunn på Norrmalm. Andræ i 3SAH XLV. 1: 439 (1934).
Ssgr (förr): surbrunns-, förr äv. surbrunn-brukande, n. (†) surbrunnsdrickande. Lindestolpe Fross. 42 (1717).
-prov. prov anställt för att utröna om vattnet i brunn l. källa hade den för en surbrunn nödvändiga sammansättningen; äv. i uttr. hålla surbrunnsprov, uppfylla de vid ett sådant prov fordrade egenskaperna. En källa, som hölts före hålla surbrunsprof. Linné Skr. 5: 81 (1732). Dens. Sk. 92 (1751).
-salt. (numera föga br.) salt (se salt, sbst. 3) som förekom l. kunde förekomma i en surbrunn l. surbrunnar. Linné SystNat. 5 (1740). Heinrich (1814).
-smak. om surbrunnsvattens smak; särsk. (†) i uttr. smaka surbrunnssmak. Linné Skr. 5: 90 (1732).
-vatten. vatten i l. från surbrunn; jfr sur-vatten. Hiärne Suurbr. 20 (1679). Några surbrunskällor, som tycktes äga ett godt surbrunsvatn. Linné Dal. 125 (1734). Surbruns-watten lärer .. blifwa det säkraste kalla watn til (binnikemaskens) utdrifwande. SvSaml. 3: 59 (1764). Själva kraften i surbrunnsvattnet troddes härstamma från ”acidum occultum” eller ”universale” (den allmänna syrligheten, kolsyra). SErikÅb. 1968, s. 79. —
(2 (b)) -BRÅD. [jfr t. sauerbraten] (†) surstek. HovförtärSthm 1634 A, s. 343. Suurbråden med Sucher och wijnn. Därs. 26⁄7 1636 C, D. —
(2 (b)) -BRÖD. (sur- 1730 (: Surbrödzkaka) osv. surt- 1700—1738) [jfr mlt. sūrbrōd, t. sauerbrot] bröd bakat med tillsats av surdeg, syrat bröd; jfr -limpa. Hamb. (1700). Malmö och några andra sydsvenska städer — i hvilka bagerier uteslutande eller företrädesvis tillverkas skånska limpor eller surbröd. ArbStat. 1: 43 (1899). Surbrödets syra är mjölksyra, dess porositet härrör av kolsyra. Elfving VäxtNär. 104 (1923).
-kaka. kaka (se kaka, sbst. 1) av surbröd; förr äv. om kaka (se kaka, sbst. 2 b) beredd av rivet surbröd; jfr sur-kaka 1. Oec. S 8 a (1730). Af finstött eller finrifvet surbröd göres en god dessert (surbrödskaka). Montell Frun 8 (1898).
(2 (b)) -BÄR.
2) surkörsbär. HbTrädg. 5: 78 (1874). (Till en sats körsbärssylt åtgår:) 2 liter .. körsbär, surbär, moreller eller vanliga körsbär av söt karaktär. GbgP 24⁄7 1989, s. 34. —
(2 (b)) -DADEL. (†) frukt (med starkt sur smak) av trädet Tamarindus indica Lin. Franckenius Spec. E 4 a (1659).
(2 (b)) -DEG. [fsv. surdegher; jfr mlt. sūrdēch, t. sauerteig] kok.
1) om (stycke) deg (använt) använd ss. jäsämne vid bakning; förr äv. om sådan deg (l. stycke därav) använd (använt) ss. plåster o. d. Him(m)elrikit är lijkt enom swrdeegh huilkin en quinna toogh, och ladhe in vthi tree skäppor myööl, så lenge thet bleff alt samma(n)s swrt. Mat. 13: 33 (NT 1526). På en gång war största delen .. (av brödfrukterna) inbärgad för at deraf göra en surdeg. Fréville Söderh. 1: 182 (1776). Man har .. blandadt malen Senap med surdeg och lagt på muggsvulster. Florman Pharm. 58 (1809). Surdegen innehåller förutom jästsvampceller även mjölksyrebakterier och framkallar .. mjölksyrejäsning i degen. Simmons Jönsson 353 (1935). SDS 5⁄3 1987, s. 15.
2) i mer l. mindre bildl. anv. av 1; särsk. dels om andlig l. kulturell kraft- l. inspirationskälla o. d., dels (o. företrädesvis) ss. uttr. för ngt som är gammalt l. från ä. tid nedärvt o. av dåligt slag (o. behöver förnyas), särsk. i förb. med gammal l. samma. I skolen förwara idher för the phariseers och saduceers swrdeegh. Mat. 16: 11 (NT 1526). Renser för then skull vth then gambla swrdeghen ath j moghen bliffua en ny deegh. 1Kor. 5: 7 (Därs). Effter uthi wår Messebook och Kyrkieordning mycket finnes som hafwer ännu een smaak af then Papistiske Surdeegen. Stiernman Riksd. 526 (1728). Gammal surdeg säjs fig(urligt) i kyrkostil för Syndovana, arfsynd, inrotade elaka böjelser. Weste FörslSAOB (c. 1817). Den följande (boken i hyllan) är Amadis af Grekeland, och alla de öfriga i denna rad äro, såsom jag tror, af samma surdeg. Stiernstolpe DQ 1: 78 (1818). Äro vi hans lärjungar, då skole vi ock vara surdegen, som genomtränger, saltet som renar, ljuset som upplyser verlden. Rundgren Minn. 2: 213 (1870, 1883). Rätt mycket fanns kvar (i Lund på 1860-talet) af den gamla surdegen: nedärfd inbiten tradition i lefnadssätt, vanor och åskådningar. LundagKron. 2: 31 (1921). Förr eller senare tränger missnöjets surdeg igenom hela samhället. GHT 1934, nr 142, s. 9. särsk. om person; särsk. [efter motsv. anv. av amerik. eng. sour-dough, (gammal) pionjär l. guldgrävare o. d.] om person som tillbringat flera vintrar i Alaska l. varit med om stora strapatser, äventyrare o. d.; äv.: (”grön” l. oerfaren) nykomling (se d. o. 1). Tala då, du osaltade surdeg, tala! Hagberg Shaksp. 8: 145 (1849). En från landet igen, såg du? — En ny surdeg. Lo-Johansson Kungsg. 60 (1935). Macfie Lägereld. 237 (1936; om äventyrare). Två gamla präktiga old boys, två ”surdegar”, som varit med under de hårda tiderna. Widegren Släkt. 261 (1940).
-kultur. konkret: kultur (se d. o. 4) bestående av surdeg. Sockerbolaget har redan fått ca 20 000 prenumeranter på surdegskultur sålt i små påsar, som dimper ned i brevlådan 4—9 gånger om året. SDS 5⁄3 1987, s. 15.
-DOFTANDE, se D. —
(2 (b)) -DRICKA. (gm jäsning beredd) syrlig dryck. Verd. 1892, s. 36 (om kvass). Åkesson Glasv. 28 (1959). —
(1) -DROG. (i fackspr. o. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) surt drog (se drog, sbst.2); jfr -drag. Petre KonstJakt 12 (1935). TNCPubl. 71: 102 (1978). —
(2 (b)) -FISK. (i vissa trakter) lätt saltad o. gm efterföljande jäsning beredd fisk; jfr -mört, -sik, -strömming 1 o. lunsfisk. Lemnius Pest. 30 (1572; uppl. 1917). Herrarne .. äta (i fastan) gemeenligen näst Kåhlen och andre fruchter, Suurfisk medh ätickio och stött hwijt löök. Barckhusen Cotossichin 85 (1669). Förr fångades .. (mörten) i stor myckenhet under leken och lades in som surfisk. NatHälsinglHärjed. 141 (1951). På 1800-talet var surfisk, torkat kött .. den viktigaste födan för allmogen. TurÅ 1979, s. 142.
-FODER. [jfr t. sauerfutter]
1) (numera mindre br.) till 2 b: foder (se foder, sbst.1 1) berett av späda växtdelar (i sht grönfoder) som läggs i silor l. behållare (förr äv. jordtäckta gropar l. stackar), pressas o. (ev. med kemiska tillsatser) utan lufttillträde får jäsa (varvid deras socker omvandlas till mjölksyra o. de får en syrlig lukt o. smak), pressfoder, ensilage; jfr -hö. Foderkål bör odlas äfwen för winterbehofwet, då den .. med mycken fördel kan nedläggas i gropar till surfoder. Alm(Sthm) 1873, s. 44. Rotfruktsblast .. sjuk potatis och andra dylika saftiga fodermedel beredas vanligen till surfoder genom nedläggning i jordgrafvar. LB 2: 79 (1899). Grönfoder, betsnitsel och rotfruktsblast hopläggas färska till jäsning, varigenom de bevaras från förskämning och beredas till pressfoder (ensilage) el. surfoder. 3NF 7: 676 (1927). SvOrdb. (1986; uppgivet ss. föråldrat).
2) (mera tillf.) till 2 c: foder som föredrar sur jord att växa i. (Havre) föredrar .. sur reaktion i jorden; därför är också havre som foder ett ”surfoder”, väl lämpat för hästar. Sonesson BöndB 478 (1955). Därs. 792.
Ssgr (till -foder 1; numera i sht i skildring av ä. förh.): surfoder-beredning. jfr beredning 2. Juhlin-Dannfelt 84 (1886).
(2) -FOT. (†) anträffat bl. bildl., ss. okvädinsord: sur person. OxBr. 12: 70 (1638). —
(2) -FÄLLE. (†) (vind)fälld l. omkullfallen skog som får ligga o. ruttna; jfr -fälla. (Det) tyckes .. wara .. godt, der man om Sommaren låter hugga fället, då det ligger Året omkring och under tiden längre at rötas, hwilket kallas Surfälle. Salander Gårdzf. 167 (1727). —
(2, 2 c) -FÄRG. (†) färg (se färg, sbst.1 2) innehållande en syra l. syror, syrafärg, sur färg; motsatt: basisk färg. BoupptSthm 1679, s. 462 b, Bil. Därs. 1681, s. 719 a, Bil. —
(2 (b α)) -GRÄDDE. sur grädde; särsk. ss. förled i ssgr.
Ssgr (numera föga br.): surgrädds-, äv. surgrädd-kaka. kaka (se kaka, sbst. 2 a, b) med surnad grädde ss. väsentlig ingrediens. Montell Frun 97 (1898).
(2) -GRÄS.
1) [efter t. sauergras] (numera föga br.) om halvgräs (som innehåller mindre sockerämnen än gräs). Gräsens rikedom på sockerämnen har i Tyskland förskaffat dem namnet sötgräs (Süssgräser) i motsats till halfgräsen, som benämnas surgräs (Sauergräser). LAHT 1891, s. 105.
2) [sv. dial. surgräs, om Rumex acetosa o. acetosella] (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) särsk. = -billa 1. BotN 1900, s. 278 (från Sandhem i Västergötl.). —
(2 (b)) -GURKA.
2) bildl., om sur (se SUR, adj. 3 a) person, surpuppa. Jag ser att du är dig lik, din surgurka. Utas ViStäpp. 159 (1938). —
(2 (b)) -GURKTRÄD~02 l. ~20. (numera mindre br.) (det i Australien växande) trädet Adansonia gregorii F. Müll. (som har syrliga frukter), apbrödsträd. NF 1: 119 (1875). 2SvUppslB (1953). —
(2, 2 c) -GÖRA, -ing (Björkman (1889) osv.) l. -ning (LAHT 1915, s. 440, osv.). (i fackspr.) med avs. på ngt sakligt: göra sur; äv. utan obj. VetAH 1789, s. 33. För att surgöra silfverbadet brukade man förr allmänt ättiksyra. Nyblæus Fotogr. 72 (1874). Hammarsten FysiolK 268 (1883; utan obj.). Ost .. som erhålles af mjölk genom denna senares surgörande. (Ekenberg o.) Landin 690 (1894). Genom behandling .. med surgjord alkohol lyckas det på en gång att oskadliggöra .. (bukspottskörtelns) ferment och extrahera insulinet. Ljungdahl ÄmnSj. 54 (1930). Förbränningen av olja ger svaveldioxid, som dödar livet i våra sjöar och minskar våra skördar genom surgöring av marken. SvD 15⁄2 1977, s. 3. —
(2, 2 c) -GÖRARE. [avledn. av -göra] (†) ämne som surgör; äv. abstraktare: princip l. tillvägagångssätt för surgöring. Björkman (1889). —
(2 (b)) -HALLON. (†) växten Rubus cæsius Lin. (vilkens frukter är syrliga), blåhallon. Franckenius Spec. F 3 b (1638). Rudbeck HortBot. 100 (1685). —
(1) -HÅL. (vard.) surt, lågt liggande terrängavsnitt, sur mark, vattensjukt område; jfr -håla. En kallkälla, som låg i ett surhål. Ångermanl. 1945, s. 67. —
(1) -HÅLA. (vard.) vattensjukt parti av åker l. mark; jfr -hål. Suurhålor och Sijdländ åcker som sällan giör ähring. VDAkt. 1717, nr 180. Ofta uppkomma surhålor på ställen där visst icke marken i och för sig är ”sur” utan beroende på bristande aflopp för ytvattnet efter stark nederbörd. SDS 1918, nr 306, s. 3. —
(2 (b)) -HÖ. (numera knappast br.) ss. l. till surfoder (se d. o. 1) använt l. avsett hö. Arrhenius Jordbr. 2: 23 (1860). SAOL (1973). —
(5) -HÖNA. [sv. dial. surhöna] (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) ruvlysten (liggsjuk) höna. Hortling Fågelnamn Reg. (1944). Wassing Dödgr. 190 (1958). —
-JORD. sur jord (se d. o. 7 a).
1) (numera mindre br.) till 1. Damlyckan är full af Wattudrag och wåtaktig surjord. GbgMag. 1759, s. 204. Något slägte ibland .. (insektslarverna) torde frambringas, der sur- och ensädesjord är, der sent sås och bärgas i wåta Somrar. GT 1788, nr 7, s. 5.
-sjukdom. LAHT 1923, s. 424.
-växt. LAHT 1930, s. 728. — 2 (b, c) -JÄSA, -ning. (numera föga br.) gm jäsning göra (ngt) surt; syra. Syrat, (swrjäsit) brödh. Schroderus Comenius 406 (1639). Kwas, som är beredd af surjäst mjöl. KrigVAT 1835, s. 375. (Magsjukdomar) uppkommer .. af toddy, brännwin, punsch och andra lätt surgäsande ämnen. Wistrand Husmed. 256 (1858). Palmvin .. genom surjäsning och efter destillation vinnes s. k. arrak. Jönsson Gagnv. 23 (1910). —
(2 (b)) -KAKA. (sur- 1910 osv. sure- 1620) (numera mindre br.)
(1) -KALK. [jfr t. sauerkalk]
1) (numera föga br.) släckt kalk (se kalk, sbst.2 2) l. för släckning (se släcka, v.2 1 c) avsedd kalk; äv. ss. benämning på släckt kalk som gm upptagande av för mycket vatten blivit svår att finfördela; jfr syr-kalk. Lund SvarVetA 23 (1766). Hur Sur-kalken lättast af Almogen kan släckas, tilredas samt arbetas til rappning, se (osv.). Fischerström 2: 29 (1780). Om .. (kalken) får upptaga för mycket vatten .. blifver (den) s. k. ”surkalk”, d. v. s. en grötlik massa, som är nästan omöjlig att finfördela. LAHT 1896, s. 206. I AMS regi pågår tillverkning av s k surkalk på Gotland. Thurell VårdTrähus 121 (1975).
2) (förr) i fråga om garvning, om redan använd (sats av) kalkmjölk l. kalklösning; jfr kalk, sbst.2 2 c δ. TT 1885, s. 132. —
(2 (b)) -KART. sur kart (se kart, sbst.1 2); ofta koll.; äv. om fruktträd som bär sur frukt; jfr -äpple. (Han) lär wara en gammal hund, sur som en surkart. Missförståndet 33 (1740). HbTrädg. 5: 82 (1874; om fruktträdet). Det vilda äppelträdet lämnar endast dålig frukt, s. k. surkart. 2UB 4: 222 (1899). Inte en surkart hade man att sticka tänderna i när hösten kom. Hertzman-Ericson Norrifr. 49 (1926). särsk. mer l. mindre bildl. (jfr sur, adj. 3); särsk.: sur person, surpuppa o. d. Trädet sköt hastigt i vädret, var lustigt at påse, men frukterna blefvo — sjelfsvåldets surkartar. Envallsson Frunt. 7 (1793). Min goda Charlotte, jag har varit en riktig surkart sedan vi skiljdes. Bremer Brev 1: 114 (1830). Debutromanen »Tåbb med Manifestet» är litterärt sett bara en surkart, men en saftig sådan, som ger löften om att fruktsorten kan bli bra när den hunnit mogna. GHT 1943, nr 266, s. 3. DN(A) 4⁄8 1964, s. 17 (koll., om personer). —
(2 (b)) -KLÖVER. [jfr t. sauerklee; bladen liknar klöverblad o. har sur smak]
1) växt tillhörande släktet Oxalis Lin.
a) (numera mindre br.) om harsyra (se d. o. 1); förr äv. om släktet; jfr -kål 2, -söta, -väppling. Franckenius Spec. C 4 b (1659). Ekbohrn 973 (1936; om släktet). BonnierLex. (1966).
Ssgr: surklöver-rova. (numera mindre br.) till -klöver 1 b: växten Oxalis tetraphylla Lin. (som har ätliga rötter), rosettoxalis. HbTrädg. 2: 104 (1872). Törje Växtfört. 2: 154 (1938).
-salt. (†) till -klöver 2, om salt av oxalsyra, kaliumväteoxalat. Berlin Farm. 1: 555 (1849: Surkleversalt). —
-KOKA, -ning.
1) (numera mindre br.) till 2 (b): koka (matvara) utan (l. med ringa) tillsats av socker. HovförtärSthm 2 ⁄ 3 1636 D. Litet stenhårdt hafrebröd och mjölk utgjorde familjens hela kost, till omväxling med potatis och surkokta krösor. Hemberg Jaktsk. 189 (1896). Surkokta lingon. Östergren (1951).
2) (numera föga br.) till 2 c: koka (ngt) med tillsats av syra (i sht ättika). Det ”förtvättade” bomullskrutet (måste) underkastas en noggrann stabiliseringsprocess, nämligen surkokning, stabiliseringskokning (osv.). 3UB 8: 779 (1939). —
(2) -KULLA. [blommorna har obehaglig lukt] (numera mindre br.)
1) växten Anthemis cotula Lin., kamomillkulla (jfr -tuppa); äv. dels om växten A. arvensis Lin., åkerkulla (äv. kallad vit surkulla), dels i uttr. gul surkulla, om växten A. tinctoria Lin., färgkulla; i pl. i sht förr äv. med singular bet. Anthemis, Surkullor. Stinker, och låckar paddor til sig. Aspelin Fl. 47 (1749). Surkullor .. är en ört af Syngenesisternes klass, som växer allmän på gator, vid vägar, hus, på kyrkogårdar o. s. v. SKL (1850). BotN 1903, s. 99 (: Gul). Därs. (: Hvit). IllSvOrdb. (1964).
2) växten Matricaria maritima Lin., baldersbrå; äv. i pl. med singular bet. KonvLex. (1861). Baldersbrå, surkullor. LB 2: 161 (1900). En höstlukt av frusna potatisblast och surkulla låg i luften. Fridegård LHårdVid. 244 (1951); möjl. till 1. BraBöckLex. (1980). —
(2 (b)) -KÅL. [jfr t. sauerkohl]
1) kok. om en (numera i sht i Tyskl. tillredd) maträtt bestående av finstrimlad vitkål (l. annan kål, förr äv. rotfrukter o. d.) inlagd(a) i press under någon tid (med salt o. kryddor, äv. med ättika l. citron) varvid mjölksyrejäsning inträder o. kålen osv. får sur smak o. lukt (o. kan förvaras en längre tid); äv. om kål kokad med ättika l. citron o. aväten direkt. Swr kååll 1 t(unn)a. HovförtärSthm 1603, s. 33; möjl. icke ssg. Därs. 1630, s. 198 (: Surkoll). Surkål ha wi lärt at tilreda af Pålackarna; fordrar en stark maga. Linné Diet. 2: 173 (c. 1750). Surkål nyttjas på långa sjöresor emot skörbjugg. Weste FörslSAOB (c. 1817). Surkålen tillagades af grönsaker samt kokta och hackade rofoor m. m., som alltsamman fick stå och jäsa i en tunna bakom spiseln. UpplFmT 29—32: 264 (1916). ModStKokb. 84 (1983). särsk.
a) [efter t. geduld überwindet sauerkraut l. sauerkohl] i uttr. tålamod övervinner surkål, ungefär liktydigt med: tålamod övervinner äv. de svåraste hinder (med tanke på surkålens lukt o. smak l. dess verkan på magen). Landsm. VI. 5: 33 (1888). Holm BevO (1960).
b) bildl.; särsk. i uttr. göra ngn l. ngt till surkål l. göra surkål av ngn l. ngt, göra mos av ngn l. ngt. Celsius Ordspr. 9: 6 (c. 1710). Jag kunde göra honom till surkål, men hvad tjenar det till? och jag är numera fredlig varden. OPSturzen-Becker (1865) hos Sturzen-Becker 2: 297. Af lifvets surkål har jag fått / Min rikt beskärda del. Skarstedt Pennfäkt. 50 (1897). För Guds skull, låt oss komma ut härifrån innan di gör surkål af skallemejorna på oss. Cavallin Kipling Kung 37 (1897). särsk.
α) (†) i uttr. trampa surkål, åka kana på ena foten (l. ena skridskon) o. skjuta på med den andra. Du trampar surkål som en käring vid Munkbron. Blanche Bild. 4: 41 (1865). Tholander Ordl. (1872).
β) [efter motsv. anv. av t. sauer(kraut)] (numera knappast br.) om uppburen betalning för l. om debiterat men (ännu) icke utfört arbete. Man säger: jag har så och så många columner i surkål, eller: jag har så och så många tusen i surkål. Dermed menas, att man uppburit betalning för mer arbete än man verkställt. Fahlgrén Boktr. 120 (1853). Surkål .. Uppburen betalning för mer arbete än man verkställt. Dalin (1854). GrafUppslB (1951).
2) [sv. dial. surkål, ängssyra (bl. a. i Hälsingl.)] (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) om växten Rumex acetosa Lin., ängssyra. Rotsaker och i synnerhet syrgräs, som här kallas surkål, är mycket födande. SockenbeskrHäls. 330 (1790). Wiström Helsingl. 11 (1874).
-kniv. (förr) kniv för strimling av kål till surkål. Kalm Resa 2: 407 (1756).
-tunna. jfr -kåls-kärl. BoupptRasbo 1750; jfr: 1 Eeke Surkåhls Tunna. BoupptSthm 31 ⁄ 8 1687, s. 1019 a.
-ätare. person som äter surkål; ofta nedsättande. Topelius Vint. I. 1: 97 (1863, 1880; i pl., om ryssarna). Tyskarna voro surkålsätare, och detta framkallade axelryckning hos fransmännen. Pan 1928, s. 44. —
(2 (b)) -KÖRS. bot. o. trädg. surkörsbärsträd; jfr körs 2. Laurell Träd 18 (1891). TurÅ 1944, s. 206. —
(2 (b)) -KÖRSBÄR~20, äv. ~02. bär från surkörsbärsträd; motsatt: sötkörsbärsträd; jfr -bär 2. Eneroth Pom. 2: 293 (1866).
Ssgr (i sht bot. o. trädg.): surkörsbärs-grupp(en). om den grupp av körsbärsträd som surkörsbärssorterna utgör. LAHT 1894, s. 38.
-träd. körsbärsträdet Prunus cerasus Lin. (som bär surkörsbär); motsatt: sötkörsbärsträd; jfr sur-körs. HbTrädg. 3: 41 (1872; om arten). Abelin MTr. 61 (1903). —
(2 c) -LAG. (förr) sur lag (se lag, sbst.2 1 a) framställd gm urlakning av begagnad bark från strökar. TT 1894, K. s. 67. 2SvKulturb. 7—8: 261 (1937). —
(2 (b)) -LIMPA. (i sht i vissa trakter) jfr -bröd. Här smörjer man sig lika friskt med pannkaka, som skåningen gassar sig med surlimpa och gröt. SmålAlleh. 1883, nr 17, s. 3. särsk. bildl., ss. benämning på sur (se sur, adj. 3 a) person, surpuppa o. d. Janson Gast. 79 (1902).
Ssgr: surlimps-, äv. (i sht i vissa trakter) surlimpa-deg. (-limps-) jfr deg 1. Martinson OsynlÄlsk. 15 (1943).
-kaka. (-limpa-) jfr surbröds-kaka. Hon tar fram den halländska stora, tjocka, runda surlimpakakan. Martinson VägUt 195 (1936). —
(3 a) -LYNT, adj. om person: som har surt lynne; äv. ss. adv.; äv. i överförd anv., om ngt sakligt. Norling Mänskl. 140 (1930). SvD(A) 1959, nr 119, s. 14 (om söndagsväder). Fatab. 1971, s. 161. —
(1, 2 c) -LÄND. (i vissa trakter) om mark o. d.: som har sur jordmån. BtRiksdP 1898, I. 2: nr 19, s. 17 (om skogsmark). —
(2) -MASK. [jfr t. sauerwurm] (i fackspr.) om vindruvsvecklarens larv (vilken i andra o. tredje generationen lever inne i druvorna o. där förorsakar jäsning). Lidforss Kås. 2: 197 (1912). —
(2 (b α)) -MJÖLK. (sur- c. 1560 osv. sure- 1587) [sv. dial. surmjölk; jfr t. sauermilch] (utom i Finl. numera i sht i skildring av ä. förh.) (om produkt av) mjölk som gm mjölksyrejäsning (i sht medelst tillsats av syrningskultur, i sht förr äv. av vissa örter, t. ex. tätört, l. syror l. redan syrad mjölk l. gm självsurning) bringats att koagulera (varvid den får en (lätt) syrlig smak); numera särsk. om filmjölk framställd (i stor skala i mejeri) medelst syrningskultur, i sht förr äv. om filbunke o. långfil; jfr tät-mjölk. Meyerson VapArboga 179 (c. 1560). (Fältskärn) kunde framlefva långa veckor i sin fiskarestuga med surmjölk och kokta simpor. Topelius Fält. 3: 5 (1858). Vi nordbor ha vår surmjölk eller filbunke, bulgarernas yoghurt är ju också välkänd, liksom den kefir kaukasiens folk bereda av komjölk. Bolin VFöda 182 (1933). Riktig fil, d. v. s. långmjölk, inte sån där självlöpnad surmjölk som sydlänningarna förtära. TurÅ 1937, s. 99. Surmjölk (dvs.) filmjölk. Stenmark FinlSv. (1983). Surmjölk avsåg (i äldre tid) i första hand filbunke, filmjölk och långfil framställda i hemmet. NE (1995).
Ssgr: surmjölks-, äv. surmjölk-ask. (förr) jfr ask, sbst.2, o. -mjölks-flaska. Näsström FornDSv. 1: 285 (1941).
-bakterie. (numera mindre br.) mjölksyrebakterie. LB 3: 87 (1902). Surmjölksbakterier, under hvilkas inverkan mjölksockret sönderdelas till mjölksyra. Walin Födoämn. 9 (1906). Bolin VFöda 182 (1933).
-blå. (numera bl. mera tillf.) En viss förnäm frusenhet antyddes genom hennes hy, som hade en svagt surmjölksblå anstrykning. Palm LHönMalin 36 (1923).
-grädde. (förr) grädde (på l.) från surmjölk. Broocman Hush. 3: 8 (1736).
-kultur. (numera mindre br.) bakteriekultur uppkommen vid framställning av surmjölk. Sonesson BöndB 712 (1955).
-ost. [jfr t. sauermilchkäse] (numera i sht i skildring av ä. förh.) ost ystad gm ostmjölkens självsurning l. tillsats av surmjölkskultur (varvid ostämnet avskiljs); motsatt: löpost; jfr sur-ost. OxBr. 11: 708 (1637). (T.) Qvarck oder Qvarg .. (sv.) sur-mjölksost, kramad med händren. Lind 1: 1244 (1749). Surmjölksost beredes af skummad eller oskummad mjölk, som får surna vid 20—30° och sedan upphettas till 50°. Wretlind Läk. 4: 71 (1896).
-vassla. (numera i sht i skildring av ä. förh.) vid surmjölksystning bildad vassla. Aken Reseap. 271 (1746).
-ystning. (numera i sht i skildring av ä. förh.) ystning av surmjölksost. Flodström SvFolk 280 (1918). —
(2 (b)) -MOS. (i vissa trakter) mos (se mos, sbst.1 1) av sura lingon (utan tillsats av socker). Potatis och surmos. Aldén Getapul. 99 (1883). —
(3 a β) -MUL. [jfr d. surmule, surmulen person, lt. suurmuul, dets., nl. zuurmuil, sur uppsyn, t. sauermaul, surmulen person] (†) anträffat bl. bildl., om surmulen person; jfr mule, sbst.2 2. Columbus (SVS) 1: 122 (1676). —
(3 a) -MÅNS. (vard.) sur (mans)person; jfr -fot, -gurka 2, -kaka 2, -kart slutet, -limpa slutet, -lägg, -mul, -puppa, -skank, -stock, -strömming 2, -trut. SDS 19 ⁄ 11 1919, s. 4. —
(2 (b)) -MÖRT. (i vissa trakter) jfr -fisk, -strömming. Att ligga i en sådan där kammare, där surmjölk och surmört och sursik enats om att fördärfva atmosfären! Samzelius SkogFjällstig. 162 (1894). —
(2 (b α)) -MÖSSA. [senare leden är dialektal biform till myssja, sbst.2] (†) ostvassla från surmjölksystning. Sämbre slag af miölk, såsom RänMiölk .. blå-Möszu, Sur-Möszu. Broman Glys. 3: 121 (c. 1730). —
(3 a) -NÄST, adj. (vard.) metonymiskt: som ser sur ut, sur till utseendet. Banvaktshustrun hette Melin och var lite surnäst men vänlig av sej. Browallius ParDagg 98 (1957). —
(2 (b α)) -OST. (numera i sht i skildring av ä. förh.) = -mjölks-ost. Med flera slags .. ost, såsom .. sötost och surost, undfägnades gästerna. (Forssell o.) Grafström 103 (1832). —
(2 (b)) -OXEL. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) oxeln Sorbus hybrida Lin. (som har sötsura bär), finnoxel; jfr oxel-rönn. Nyman VäxtNatH 2: 47 (1868; angivet ss. förekommande i Roslagen). —
(2 (b)) -PALT. (förr) av kreatursblod, vatten o. mjöl bakad palt som fick surna (upphängd i taket). UpplFmT 29—32: 19 (1913). —
(2 (b)) -PIL. [växten har pillika stjälkblad med sur smak] (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) rödsyra (se d. o. 1); jfr -blad 1 b, -stake, -strånk. Post Ogräsv. 94 (1891). Bolin Åkerogräs. 68 (1926). —
(3 a) -PUPPA. (vard.) sur person (företrädesvis om kvinna); jfr -sibba, -stock. Olrog Rosenbl. 3: 15 (1946).
Avledn. (vard., tillf.): surpuppig, adj. som är l. uppträder ss. l. kännetecknar en surpuppa. Hedberg Dan 150 (1948). surpupping, m.//ig. (manlig) surpuppa. SvD 15⁄11 1971, s. 8. —
(2) -RÖTA. biodl. nymfpest l. yngelröta (som angriper den unga larven o. förvandlar den till en illaluktande massa). LAHT 1924, s. 394. BonnierKL 12: 1323 (1928). —
(2 (b)) -SALTA. (i vissa trakter, i sht förr) salta (fisk) på sommaren o. låta den jäsa lätt; äv. utan obj.; särsk. i p. pf., om fisk. Hasselblad BergslVärml. 37 (1929; utan obj.). ICAKurir. 1985, nr 37, s. 20 (i p. pf.). —
(3 a) -SIBBA. (i vissa trakter, vard.) sur kvinna l. flicka, surpuppa. Där fick du, sursibba! Du tror allting är synd, du, men det är för du är så sur, inte för nå annat. Höijer Martin 175 (1950). —
(2 (b)) -SILL. särsk.: (oavsiktligt) surnad sill. Aff sursil måste iagh myckedh lijdha, Aff hwilken iagh äter meer än iagh wil. Messenius Disa 37 (1611). —
(1) -SKOG. (i vissa trakter, numera bl. om ä. förh.) (eg.: på sank mark växande) småskog av obetydligt gagnvärde o. bestående (väsentligen) av pil, hassel, al, björk o. d., marskog. SvNat. 1923, s. 140 (1670). Otjenlige trän, såsom björk, ahl och annan löfskog, eller så kallad surskog blifwer nedfäldt. Bergv. 2: 366 (1747). Egendomen har mer än tillräckelig Husbehofs Högskog af Ek och Bok, samt öfverflödig Surskog af Björk, Ahl och Hassel. LdVBl. 1822, nr 22, s. 4. I .. (utmarken) förekom .. (buskvegetationen) ofta i form av alekärr eller så kallad surskog. SvGeogrÅb. 1928, s. 26. Surskogen, som bestod av pil, sälg och även ask, gav löv åt djuren, ris till bränsle och en del gagnvirke. TurÅ 1949, s. 144.
Ssgr (i vissa trakter, numera bl. om ä. förh.): surskogs-bestånd. bestånd (se d. o. 11 a) av surskog. Hemberg NJagtsk. 188 (1897).
-lagg. om kant av mosse l. myr, bevuxen med surskog; jfr lagg, sbst.2 Hemberg ObanStig. 225 (1896). —
(2 (b)) -SKORPA. (i sht i Finl.) om ett slags i Finl. bakad skorpa av surdegsbröd av rågmjöl i form av tunna kakor, som klyvs o. torkas i rektangulära bitar, finsk skorpa, finncrisp. Bröd flere sorter, men mäst bakat i surskorpor ifrån Kiöbenhavn. Troil Isl. 79 (1777). BonnierLex. (1966; under Finska skorpor). StFinSvOrdb. 1: 173 (1997). —
(1) -SKORV. (†) om ett slags (vätskande) utslagssjukdom hos får; jfr eld 1 l β, bovete-sjuka, lik-mask, sbst.1 2, pölhetta. Hastfer Får 116 (1752). —
(1) -SLAG. (†) surt åkerskifte; jfr slag, sbst.1 48. Engen består af Maäng, Hårdwall, ock Surslag. HdlÅgerupArk. 1742. —
(1) -SLÄTTA. (i vissa trakter) stort isflak av mer l. mindre vattnig is. ”Det sporrar” säger man (i Norrb.) då en isslätt passerar ett grund och rives upp. På våren förvandlas slättorna till surslättor, sedan till flak, isknulor eller kontis. 2SvKulturb. 1—2: 251 (1934). Två sälar syntes långt inne bland isfälten men omgivna av svarta surslätter och oåtkomliga. TurÅ 1937, s. 287. —
(2) -SMAKANDE, p. adj. (sur- 1889 osv. surt- 1950 osv.)
2) (numera bl. mera tillf.) om papill: som uppfattar sur smak; jfr smaka, v. 6. UpsLäkF 1889, s. 422. —
(1) -SNÖ. [sv. dial. sursnö] (i vissa trakter) blöt snö. Det korta svaga skriket från ett stavhugg i sursnön. Boberg Varg. 73 (1934). Därs. 97. —
(1) -STAGG. (†) stagg (se stagg, sbst.2) som växer på surmark. Äng till 5. à 600 lass höö, bestående dels af Maängs höö, men större delen surstagg. ÅgerupArk. Syneprot. 1753.
(2 (b)) -STAKE. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) i pl., om var o. en av växterna Rumex acetosa Lin., ängssyra (jfr -billa 1) o. R. acetosella Lin., rödsyra (jfr -blad 1 b, -pil, -strånk). BotN 1896, s. 9. —
(2 (b)) -STEK. [jfr t. sauerbraten] kok. stek (vanl. av nötkött) som legat i marinad några dagar l. veckor före tillagningen; jfr -bråd. HovförtärSthm 1635 A, s. 417. Det färska köttet blifver mörare och lättsmältare genom att hänga ett par dagar, emedan då hinner utveckla sig mjölksyra, som underlättar smältningen af bindväfven. På samma sätt verkar ättiksyra, då kött inlägges i ättika till s. k. surstek. NF 5: 642 (1882). Köttet det saltades ner uti kar, / förutom en surstek, som gömdes åt far. Reuterswärd Minn. 42 (1922). —
(1) -STOCK. timmerstock som (vid flottning) dragit till sig så mycket vatten att den sjunkit; äv. bildl., om sur person, surpuppa (jfr sur, adj. 3 a); jfr -måns. Collinder Kalev. 170 (1948; bildl.). Under Sandöbron guppar bara halvsjunkna surstockar. Vi 1970, nr 33⁄34, s. 28. —
(2 (b)) -STRÖMMING.
1) i Norrl. framställd, lätt saltad strömming, som undergått jäsning. Linné Skr. 5: 205 (1732). Lax och sik voro dagliga rätter, som kokta och stekta nog höllos tillgodo; men bjöds graflax eller surströmming .. togo våra beskedliga östgötar humör. Hultin Minn. 19 (1872). Surströmming får icke i detaljhandeln saluhållas eller försäljas före tredje fredagen i augusti det år strömmingen beretts. SFS 1964, nr 348, s. 772.
2) i bildl. anv. av 1; särsk. om sur (se sur, adj. 3 a) person, surmåns l. surpuppa o. d. Håll mun på er, rackarpack! Fattigstackare! .. Surströmmingar! Fårtackor! Nordström Herr. 90 (1910). särsk. [jfr sv. dial. surströmming, harsyra (se d. o. 1)] (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) om växten Rumex acetosa Lin., ängssyra; äv. om växten Rumex acetosella Lin., harsyra. BotN 1903, s. 101 (om ängssyra; angivet ss. förekommande i Uppl.). Lyttkens Växtn. 607 (1908; om harsyra; angivet ss. förekommande i Hälsingl.).
Ssgr (till -strömming 1; i vissa trakter): surströmmings-burk. burk för l. med surströmming. SAOL (1950).
-klämma. (i Norrl.) av hoprullat tunnbröd med däri inrullad surströmming m. m. bestående maträtt; jfr klämma, sbst. ICAKurir. 1986, nr 34, s. 5.
-lukt. TurÅ 1959, s. 100.
(2 c) -STÖT. (i fackspr.) bildl., om chockartat hög tillförsel av försurat vatten till vattendragen i samband med snösmältning. SvD 30⁄4 1979, s. 36. —
(3 a) -SYNT, adj. (†) om person: som är sur l. har en sur livssyn. Bergius Småsak. 2: 115 (1756). —
(1 c) -SÅR. (i vissa trakter) om vätskande bensår. Wallquist Doktorn 28 (1935). Han hade nu ett sursår däri benet och satt ini kammarn bakom handeln. Lindgren OrmVäg 20 (1982). —
(2 (b)) -SÖT.
1) (på en gång) sur o. söt; sötsur; företrädesvis om matvara; i n. sg. äv. substantiverat, om sursött bröd. Sööt Såppa, naturlig eller suur-söt. Rålamb 14: 78 (1690). Smaka sursött. WoH (1904). Noreen VS 5: 150 (1906; om sås). Sursöt ankarstock. SvD 18⁄12 1935, s. 10. Deras smörmatar .. var stekta ”siller” på rågbröd eller sirap på ”sursött”. TurÅ 1956, s. 89. Hans sursöta lukt hade barnet svårt att fördra. Trotzig Svek. 69 (1966). I Skåne bakades sursött bröd, siktebröd och sötad kavring. Widell Sockerbag. 59 (1995).
2) i bildl. (jfr sur, adj. 3 a) anv. av 1; särsk.: som visar l. kännetecknas av l. vittnar om en blandning av sur o. vänlig inställning (i sht under en mask av vänlighet), sötsur. (J. O.) Wallin dricker nu Sätra brunn strax här bredvid. Vårt förhållande är som förut, litet sursött. Tegnér (WB) 3: 396 (1819). ”Utmärkt”! svarade Frank sursött. Granlund Carlé OdågÄv. 228 (1914). Grimberg VärldH 9: 519 (1940; om leende). —
(2 (b)) -SÖTA. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) om växt tillhörande växtsläktet Oxalis Lin., syra (jfr -klöver 1); äv. om växten Rumex acetosa Lin., ängssyra (jfr -billa 1). Wiström Helsingl. 11 (1874; om växt av släktet Oxalis). Vet du vad sursöta är för något? .. Det heter ängsyra också. Ahlin MDöd 201 (1945). —
(1) -TAGG l. -TAGGE. [växten förekommer ofta i fuktig mark] (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) växten Spergula arvensis Lin., åkerspergel; äv. om växten Stellaria media (Lin.) Vill., våtarv. Post Ogräsv. 48 (1891; om åkerspergel). Västerb. 1926, s. 276 (äv. om våtarv). —
(2) -TALG. (†) syrad talg. Thesse .. varer .. clartalg, rugetalg, syltetalg, surtalg, fåretalg, bocketalg. G1R 27: 19 (1557). Nöttetalg .. Rugu talg .. Surtalg. HovförtärSthm 1561 A, s. 104. —
(1) -TJÄL. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) med gran beväxt, vattensjukt markområde; jfr -mark. Med tjälar menas .. granskogar med torr, fast mark, ock med surtjälar vattendränkt mark, beväxt med gran. Landsm. II. 6: 13 (1882). —
(2) -TOPP. [sv. dial. surtopp] (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) = -kulla 2. Lenæus Delsbo 149 (1736, 1764). BonnierLex. (1966). —
(2) -TOPPA. (sur- 1638—1694. sura- 1640) (†) = -tuppa. Franckenius Spec. B 3 b (1638; i pl.). Bromelius Chl. 18 (1694). —
(2) -TORN. bot. busken Berberis vulgaris Lin. (som har sura bär o. tornar), berberis(buske); jfr -bär 1, -törne. VetAH 1749, s. 61. En törnskatunge smyger bland hagtornets kart och surtornets rodnande bärklasar. Rosenius Naturst. 55 (1897).
Ssgr (bot.): surtorns-, äv. surtorn-blomma. VäxtLiv 3: 442 (1936).
-växt. växt tillhörande växtfamiljen Berberidaceae (till vilket surtorn hör). Lindman LbBot. 83 (1904). —
(3 a) -TRUT. (vard., numera föga br.) surmåns l. surpuppa o. d. Nordforss (1805). Björkman (1889). —
(2) -TUPP. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat)
(2) -TUPPA. [blommorna har sur lukt] (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) växten Anthemis Cotula Lin., surkulla (se d. o. 1), kamomillkulla; i pl. äv. med singular bet.; jfr -blomma, -blomster, -tippor, -toppa, -tupp. Sahlstedt (1773; i pl.). Anthemis cotula .. heter i Sverige vanligen surkulla, i vissa trakter surtuppa. ANF 34: 145 (1918). —
(2) -TÖRNE. (-törn 1764. -törne 1638—1938) (numera mindre br.) surtorn. Franckenius Spec. F 2 a (1638). Törje Växtfört. 1: 25 (1938). —
(1) -ULL. [sv. dial. surull, om islandsull] (numera föga br.) om grov ull som står emot fukt o. väta. Tre täcken (fr. Västergötl.) i munkabälte, skälblad och rosengång, delvis väfda med s. k. surull. RedNordM 1917, s. 9. —
-rykande, p. adj. om survedsbrasa: rykande av surveden. HågkLivsintr. 19: 266 (1938). —
(1, 2) -VULEN, p. adj. (†) sur l. syrlig. Luktade litet surwulit. NVedboDomb. Sommart. 1764, § 90. Därs. Höstt. 1788, § 55 (om åker). —
(1) -VÄDER. (i vissa trakter) nederbördsrikt väder, regn- l. snöväder; äv. bildl., om surt l. buttert o. d. sinnelag l. humör o. d. Hülphers ÖdAnsikt. 66 (1911; bildl.). På natten kom survädret, det snöade på löven. Turist 1966, nr 7, s. 27. —
(2 (b)) -VÄLLING. [jfr sv. dial. survälling, välling av vatten o. mjöl med iblandad mjölk] (förr) om ett slags rågmjölsvälling med jäst, som fick jäsa en dag, innan den åts. Rig 1933, s. 132 (c. 1825). —
(2 (b)) -VÄPPLING. (†) harsyra (se d. o. 1); jfr -klöver. Franckenius Spec. A 2 b (1638). Dybeck Runa 1849, s. 11. —
(2, 3) -ÅL. (†) eg.: syrad ål; anträffat bl. bildl., i uttr. där ligger surålen, däri ligger knuten (se knut, sbst.1 1 b δ). Lind 1: 322 (1749). —
(2 (b)) -ÄPPLE.
1) [fsv. suräple] äpple från surapel; äv. bildl. Musten aff swräple. BOlavi 38 b (1578). Vi torde väl äfven få smaka de svenska Arbetar-gillenas och Bildningscirklarnes suräpplen. Atterbom (1851) i 3SAH XXXVIII. 2: 29. Hungern lärer hunden äta suräpplen. Granlund Ordspr. (c. 1880). Sandgren Förklar. 93 (1960).
2) (numera bl. mera tillf.) surapel. Sur-äplen .. wäxte i stor myckenhet wid Glömminge och kringliggande Byar. Linné Sk. 59 (1751).
Ssgr (till -äpple 1): suräppel-, äv. suräpple-must. jfr must 2. Lemnius Pest. 30 (1572; uppl. 1917: Suräple most).
-trä. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat, vard.) surapel, suräppelträd. Rudbeckius Dagb. 50 (1631). På höstarna äpplen vi knyckte / från gammelmors suräppelträ. Cederblad Vågsp. 21 (c. 1925).
(1 d) -ÖGA. (†) surt öga; äv. i överförd l. bildl. anv., om surögd person (jfr sur, adj. 3 a). VarRerV 16 (1538). Blanche Tafl. 1: 202 (1856; om person). —
(1 d) -ÖGD, adj.
1) om person (l. djur): som har (inflammerade o.) rinnande (o. röda) ögon; äv. om ögon: som är (inflammerade o.) rinnande (o. röda); jfr blöt-ögd 2. VarRerV 9 (1538). Katten är mest altid surögd om dagen, och var uti ögonen. Linné FörelDjurr. 25 (1748). GHT 1898, nr 279 B, s. 1 (om ögon). Kisa surögt mot solen. Nerman Service Bluffm. 211 (1925). Johannes i Rävagården var numera en krumpen gubbe, orakad, surögd och smutsig. Wägner Sval. 75 (1929).
2) i bildl. anv. av 1 (jfr sur, adj. 3, särsk. 3 a); särsk. om person: sur l. surmulen l. grinig o. d. En Luns, en surögd snål en Sater. Bellman (BellmS) 10: 3 (1785). Himlen surögd duggregn dröp. Lindström Besegr. 37 (1927). Patronen en ohängd och surögd lurk. Kruuse VinKv. 72 (1933). Landsbygdsskildringen med surögt avundsjuka grannförhållanden. DN 26⁄4 1984, s. 71.
Avledn.: surögdhet, r. l. f. till surögd 1, om förhållandet l. åkomman att vara surögd. Sahlstedt (1773). En inflammation af ögonlocksränderna och anfrätning af huden i närmaste omgifning, en typisk bild af hvad som kallas surögdhet. 2NF 34: 67 (1922).
B (†): SURA-TOPPA, se A.
C (†): SURE-KAKA, -MJÖLK, se A.
D (numera bl. mera tillf.): SURT-BRÖD, se A. —
(3 b) -FÖRVÄRVAD, p. adj. Så rök denna lilla aftonstund hälften av mina surtförvärvade slantar. Östergren (1951). —
-SMAKANDE, p. adj., se A.
Avledn.: SURAKTIG, adj. (numera föga br.) till 2 (b, c): något sur, syrlig. Then maat som swrachtigh är. BOlavi 38 b (1578). Strömmingh .. fånges widh Finnland, Åland, Ångermanland .. ther the och weeta ett synnerligit sätt göra honom swrachtigh och murken. Palmchron Sundhsp. 106 (1642). Tiselius Vätter 2: 56 (1730; om lukt). De suraktige delar som svafvelt och saltpettern har med sig. Westerdahl Häls. 47 (1764). Björkman (1889).
SURHET, r. l. f. [jfr d. surhed, nor. surhet] om egenskapen att vara sur.
2) till 2; äv. dels: syrlighet l. sur smak l. sur lukt o. d., dels (motsv. 2 c): halt av syra l. vätejoner. Helsingius (1587). Swrheet, bitterheet, såsom vthi omogen frukt är. Linc. A 6 b (1640). Surhet på Öhl. Valleria Hush. 64 (c. 1710). Vissa af dessa salter, med öfverskott af basis eller syra, kunna ega åtminstone två grader af surhet eller basicitet. VetAH 1812, s. 46. Markens, jordmånens surhet. Östergren (1951). särsk. (†)
a) om sur mage (se d. o. 2 b). (Jag) vet .. ingen för mig varit, som .. (hedgräset) frästat och befunnit vara godt, så väl för skiörbiugg, surhet och sälta, som ock för lungsot och blodspottande. VetAH 1744, s. 175.
b) konkret: surt ämne. De salta wätskor, flusser, suurheter, och andra skadeligheter, som i blodet .. finnes. UHiärne Underr. 7 (1702). Dens. 2Anl. 271 (1706).
3) till 3, i sht till 3 a: trumpenhet l. grinighet l. dåligt humör o. d. Stiernhielm o. Columbus (SVS) 24 (1669). (Visa) ingen surhet och twärhet, hwar gång jag omakar dig med Främmande. Dalin (SVS) 2: 464 (1734). Mussolini visar överhuvudtaget en småsint surhet och stingslighet vid kritik. Högdahl Fleuron Jäg. 190 (1919). Hennes min (gick) långsamt från surhet till förakt. Hedberg Blomb. 42 (1953).
Ssgr (till surhet 2; i fackspr.): surhets-grad. grad (se grad, sbst.1 3) av surhet; vätejonkoncentration ss. mått på en lösnings surhet (vanl. uttryckt i pH); särsk. dels (kem.) om koncentrationen av vätejoner i ngt, aciditet, dels (i sht geol.) om kiselsyrehalt i bergart o. d., dels (metall.) om viktförhållandet mellan kiselsyra, kalk o. magnesiumoxid i en slagg. Surhetsgraden af den lösning, hvarur svafvelarseniken utfäldes. TT 1884, s. 64. Anmärkas bör, att mängden .. (kisel) och .. (mangan) i ett stålbad äfven influeras af färskslaggens surhetsgrad. JernkA 1907, s. 33. Huruvida magsaften har den rätta surhetsgraden är lätt för läkaren att undersöka. Bolin KemPraktL 44 (1921). Markens surhetsgrad har nu avtagit högst betydligt. SvGeogrÅb. 1948, s. 94. BonnierLex. (1966; äv. i fråga om bergarter). En jords kemiska surhetsgrad anges med pH-värdet. LantbrABC 35 (1980).
-tal. tal som anger surhet l. surhetsgrad (pH-värde). HantvB I. 5: 322 (1937). —
SURLEK, r. l. m. (†) surhet (se d. o. 2). Lind 1: 1307 (1749). —
SURLIG, adj.; adv. -a (Linc. B 1 a (1640), Hamb. (1700)) l. -en (Wollimhaus Ind. (1652)) [jfr fsv. surlika, adv.] (†) till 2: lite sur, syrlig. Surliga (dvs.) Ampert. Linc. B 1 a (1640). Wattnet hafver een suurlig smaak. Palmquist ObsRyszl. 16 (1674). Af safften (från aloebladen) har .. (indianen) när han wil / Wijn, håning, såcker, surlig saft. Brenner Dikt. 1: 226 (1713).
SAOB
Spoiler title
Spoiler content