SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1998  
SURO, sbst. oböjl.
Ordformer
(äv. suuro, swro)
Etymologi
[eg. dat. sg. n. av SUR, adj.; jfr med avs. på bildning BLINDO, godo (se GOD 22 o. anm. 2:o sp. G 682), ONDO]
(†) i förb. med söt, i de bildl. uttr. i söto och suro, ungefär: i med- o. motgång, göra sött av suro, göra något gott l. angenämt av ngt ont l. obehagligt o. d. Ath hon kunde wara gladh j lycko och olycko, bådhe j söto och suro. OPetri 1Post. 87 b (1528). Gudz Ord .. förbiudher, at ingen skal kalla thet onda gott, och thet goda ondt, icke görandes sött aff suuro, ey heller suurt aff söto. Bullernæsius Lögn. 346 (1619).
Spoiler title
Spoiler content