SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1998  
SVACKA svak3a2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING.
Etymologi
[sv. dial. svacka; i bet. 1 etymologiskt identiskt med SVANKA (jfr SVACKA, sbst.), i bet. 2 avledn. av SVACKA, sbst. (i bet. 2)]
1) bilda l. gå ner i en svacka, i sht förr äv. i uttr. svacka ut och in, bukta ut o. in; äv. om (byggnad med tanke på dess) tak: bukta ned, svanka. Mitt hjärta är en stadig bälg af ekebarkadt skinn. / I trettiårigt sökn och hälg / den svackat ut och in. Karlfeldt FridLustg. 61 (1901). Bagagevagnen skulle haft den betydliga mängden af resgods den innehade, stufvad väl mycket åt ena hörnet, så att den derigenom, då spåret började ”svacka” var mest utsatt för urspåring. SDS 11⁄9 1901, s. 2. Nej tack, då vill vi inget ha! sade man på alla håll i den svackande statarlängan. Lo-Johansson Stat. 1: 101 (1936). Bokhandeln låg mellan järnvägsstationen och torget just där vägen, samhällets enda gata, svackar och liksom tar sats innan den kastar sig uppför torgbacken. Nilsson Bokh. 11 (1937). Bädden ska vara plan — den får inte svacka. Det är inte bra för ryggen. SvD 15⁄1 1971, s. 12.
2) ha en svacka (se SVACKA, sbst. 2) l. svackor; särsk. ss. vbalsbst. i konkretare anv.: period då ngn (i sht idrottsman l. idrottslag under bollspel l. löpning o. d.) svackar (i ovan anförd bet.). GHT 27⁄8 1962, s. 12 (ss. vbalsbst.; i fråga om fotbollslag). Verhoevens film blir litet för lång; den svackar en smula på mitten, men sevärd är den likafullt. SvD 26⁄11 1983, s. 17.
Spoiler title
Spoiler content