SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1998  
SVADERA, v. -ade.
Ordformer
(sua- 1637—1766. sva- 1633—1791)
Etymologi
[av lat. suadere, etymologiskt identiskt med sanskr. svādáyati, gör smaklig l. angenäm; jfr sanskr. svādatē, fröjdar sig, njuter, gr. ἥδομαι, dets.; till det adj. som föreligger i sanskr. svādú-, gr. ἡδύζ, söt, angenäm (se SÖT)]
(†) uppmana till l. plädera för (att osv.); äv. i uttr. svadera till ngt l. att osv. Rijkz-Ammiralen svaderade, att Krell skulle skickas till Jöneköping. RP 3: 1 (1633). Her Gabriel Bengtsson svaderade till förbundet. RP 4: 13 (1634). Brukar .. (prästen) icke sin så kallade Suada til at suadera eller persuadera den willfarande til omwändelse, och den omwända til at göra framsteg på helgelsens wäg; så duger all hans wältalighet intet. Rydén Pontoppidan 73 (1766). — särsk. med saksubj.; dels i uttr. svadera till ngt, tala för ngt, dels med obj., övergående i bet.: kräva (ngt). (Man skall försöka) att affhiälpa och bringa denna saken (dvs. freden) iw förr iw bättre till ehn godh ända. Till hwilken maturation för vthan andra skiähl, detta principaliter synes Suadera och mourera, dedh (osv.). HSH 7: 115 (1637). Ingen Enkling eller Enka skall tillåtas uti annat Äktenskap träda förr än Sorge-året förflutit är. Inhumanum enim est .. til at förtiga at honestas publica detta svaderar. Wallquist EcclSaml. 5—8: 362 (1679).
Spoiler title
Spoiler content