SVAG sva4g, n.; best. -et; pl. =.
Etymologi
[sv. dial. svag; jfr nor. nn. svage, slingra sig, svagen, som är något fuktig (eg.: som bildar en nedsänkning); sannol. till en onasalerad form av roten i SVINGA o. SVÅNG (som sannol. eg. utgör en variant av roten i mlt. svaken, vackla, sanskr. svájate, omslingrar, o. SVAG, adj. (förr äv. svak))]
(numera bl. i vissa trakter)
1) (dal)sänka l. (fuktig) däld; sankt markparti; äv. i kustkontur: nedskärning. Ladhe .. (konungen) sigh i Fahrwäghen för .. (fienden), vthi ett trångdt swagh. Schroderus Liv. 417 (1626). Vthi thet trånge swaghet är Stadhen Leucas beläghit. Därs. 455. (Sv.) Swag emellan twå backar, (t.) das Thal. Lind (1749). Man jämne Dälder, Hål och Svag på sine Åkrar. PhysSH 193 (1781). Swag. (dvs.) Något sankt, til et kärr o. d. gränsande ställe. Leijonflycht (1827). Numera kan sundet vara igengrott, viken förvandlad till dal. I alla händelser kvarstår i den aktuella tvärprofilen ett svank eller svag. Fennia XLVII. 10: 7 (1927); jfr 2.
2) om grund bassäng l. vik mellan klippor vid havskust. (Utanför Harstena) ha några svag, d. v. s. grunda bassänger och vikar mellan klipporna, stängts av med cementdammar, som vid normalt vattenstånd stå något under ytan. SvKulturb. 3—4: 135 (1930).
3) i vägg: inbuktning (på grund av bristande stabilitet). På de ställen hwarest skiljowäggar felades, syntes swag utj långwäggarne, men om wisse sammanbindningar twärt öfwer på sådane ställen skedt, skulle detta byggningssätt jemwäl blifwa rätt Solide, och litet kostsamt. Palmstedt Res. 15 (1778).
SAOB
