SVANK svaŋ4k, adj. -are. adv. -T.
Ordformer
(förr äv. svanck, svangk)
(i sht i vissa trakter, bygdemålsfärgat) svankig; särsk.: svankryggig (äv. i uttr. svank i ryggen o. d.). Ryggen (hos Anglo-Schweizerhunden) är något svank. Balck Idr. 2: 22 (1887). Den unga frun .. medelstor, grant utvuxen överallt, svank i ryggen. Dahlbäck Åb. 90 (1914). När de .. möttes vände de svanka sidan till, han stötte bort henne och hon väjde sårad för honom. Nilsson TreTerm. 407 (1943). (Den beskjutna lon) hade de långa ramarna lyftade framför sig, kroppen svank i ryggen, åkte genom luften snett upprest (osv.). Rosendahl Lojäg. 57 (1956).
Ssgr, se svank, sbst.2 ssgr.
