publicerad: 1998
SVANK svaŋ4k, sbst.2, r. l. m. (Schultze Ordb. 5235 (c. 1755) osv.), äv. (numera mindre br.) n. (RannsaknAntikv. II. 1: 143 (1667; pl.), Brunner KännBrors. 158 (1980), NEO (1996)); best. -en, ss. n. -et; pl. -ar resp. = ; äv. (i bet. a, i sht i vissa trakter) SVANKA svaŋ3ka2, r. l. f.; best. - an; pl. -or.
Ordformer
(svank (-ua-, -w-, -ck) 1638 osv. svanka 1889 osv. swenk- i ssg 1771 (: Swenk-Remmar))
Etymologi
[sv. dial. svank, inböjning, sänkning, fördjupning; jfr nor. dial. svank, tvär inböjning i trädstam, d. dial. (Bornh.) svanka, hålfot, (Jyll.) svak, inböjning, eng. dial. swank, svacka i mark, identiskt med mht. swanc, svängande rörelse, slag, skälmstreck (varav mlt. swanc, t. schwank), feng. swenc, nöd, plåga; bildat till o. i avljudsförh. till SVINKA, v.; formen svanka beror på anslutning till SVACKA, sbst. (o. SÄNKA, sbst.). — Jfr SVANK, adj., SVANKLÄDER, SVÄNK]
konkret(are), om bukt (se d. o. 1 b) l. böjning (se d. o. 1 b) l. krökning (se d. o. 2 b, 3) i ngns l. ngts kontur; i sht (o. numera bl.) om bukt osv. nedåt l. inåt (mot kroppens centrum), krökning l. sväng nedåt resp. inböjning l. inbuktning; numera i sht i b. Då resolverades .. att then svanken eller buchten på kyrkogårdsmuren å Ridderhållmen skulle dragas inn bätter. RP 7: 177 (1638). En god slipsten bör wara jämn efter Cirkelen, så at ingen bugt är eller swanck in. SvSaml. 3: 72 (1764). (Sv.) Svank, s. m. (t.) die Krümme. (Sv.) En svank på trädet; (t.) eine krumme Stelle im Holz. Möller (1790). Gärdsgården gör en svank, går i en svank, gör flera svank, gör en bugt, går ej i rät linje. Weste FörslSAOB (c. 1817). Ett ej alltför djupt, rundgående ”svank” inuti loppet (på gevärspipan), hvilket vanligen utvändigt visar sig som ”bula”, kan ock borttagas. EldHandvSkjutsk. 2: 43 (1886). Ett hörn (av huset) satte sig snedt och sviktande, kroppåsen fick ett svank. Hildén 3Ber. 73 (1918). — särsk.
a) (numera i sht i formen svanka) (i sht i vissa trakter) om krökning nedåt i terräng (ngn gg äv. i golv), svacka l. sänka (l. grop). Breede wid Biörkby hööga kummelbackar och suank hållas wara dee dödas griffter. RannsaknAntikv. II. 1: 143 (1667). Et tvärdike på en skotthällig (dvs. sluttande) åker, der han finnes hafva något svank. Wallerius Åkerbr. 332 (1778). Numera kan sundet vara igengrott, viken förvandlad till dal. I alla händelser kvarstår i den aktuella tvärprofilen ett svank eller svag. Fennia XLVII. 10: 7 (1927). Vägen tar nu högsta puckeln av denna jättekulle och går sedan ner i en svanka. Martinson Kap 93 (1933). Golvet buktade sig i svankor och upphöjningar — som små högar. Dahl Forbes Kvinn. 351 (1935).
b) hos människa l. djur (i sht häst): inböjning l. inbuktning i ryggen; äv. om hållningsfel kännetecknat av kraftig sådan inböjning l. inbuktning; svankrygg (se d. o. 1, 2). Ibland stod ryggen (hos springbocken) i en svank, så at buken bugtade nedåt, hvarigenom nacken och gumpen kommo tämmeligen nära hvarannan. VetAH 1780, s. 280. Hästens rygg går i svank. Weste FörslSAOB (c. 1817). Svanket i veka ryggen bör (vid förlossning) understödjas, till befordrande af lindring i de pinsamma plågor derstädes, hvaraf förlossningsarbetet merändels beledsagas. Cederschiöld QvSlägtl. 2: 20 (1837). Om .. (spännböjningen) inte övas rätt — med böjning i övre delen av ryggen — så befordrar den svanken, som barn ju i allmänhet ha anlag för. Sandblad RyFång. 17 (1915). Brunner KännBrors. 42 (1980).
Ssgr (Anm. Vissa av nedan anförda ssgr kan äv. hänföras till svank, adj., o. svanka, v.): A: SVANK-KROK. (†) Svankero, eller Svank-krok, kallas det krokiga vågträdet, som uti vallonhamrar hänger på bäljspiran och tjenar til bäljornes updragande vid blåsningen uti härden. Rinman 2: 929 (1789). —
-REM. (svank- 1603—1973. svanke- 1561—1712) (†) på seldon l. (ä. typ av) sadel: ryggstycke (se d. o. 1 d α), ryggrem (se d. o. a); äv. om bukgjord; äv. dels om vagnsrem (uppbärande vagnskorg), dels: svansrem. Suartt hindertygh mädh smale suankeremar m(ädh) förgylthe silfftämper. ArkliR 1561, avd. 2. Häste-Monderingen .. 3:ne Sadel-johlar .. 2:ne Swanck-remar, med en Pack-rem. PH 1: 777 (1729). Möller (1790; om vagnsrem). Dalin (1854; äv. om bukgjord). Klint (1906; om svansrem). SAOL (1973). —
-RYGG.
1) om den del av ryggen där svanken (se svank, sbst.2 b) är belägen; svank; särsk. i fråga om person. Korset, prymna, ryggens baknejd från svankryggen ända till stussen, mellan baklåren belägen. Marklin Illiger 153 (1818). I förra fallet (dvs. Cranachs madonnor) var magen framkastad, i det senare fallet (dvs. Oscar Björks porträtt 1905—1910) var den bakåtpressad mot svankryggen. Form 1946, s. 105.
2) (medfött l. förvärvat) hållningsfel kännetecknat av abnorm ökning av böjningen hos svanken (se svank, sbst.2 b).
a) med. i fråga om person: abnormt stor böjning framåt i länddelen (varigm svanken ökar). Hartelius Sjukgymn. 282 (1870). Ortopediska bandager .. användas t. ex. vid plattfot .. koben, snedrygg, kutrygg, svankrygg m. m. dylikt. Wretlind Läk. 3: 86 (1895). Det är ett glädjande faktum, .. att man numera hos våra yngre gymnaster ytterst sällan konstaterar svankrygg. IdrFinl. 1: 126 (1904). De stackars kvinnorna (i Abessinien), som ofta få de underligaste svankryggar (av att bära vatten). Siwertz Abess. 211 (1926).
b) (i fackspr., i sht veter.) hos (hus)djur (i sht hos häst): abnorm sänkning av rygglinjen mellan manken o. korset. Florman HästKänned. 105 (1794). De två vanligaste felen (hos hundens rygglinje) är .. svankrygg och karprygg. Edström Hund. 179 (1948). En gammal skinntorr märr med svankrygg. SvHandordb. (1966).
c) (numera bl. mera tillf.) i utvidgad l. bildl. anv. av a o. b, om nedsjunken takrygg. (Han) kröp upp på vinden och satte färska stöttor under takets svankrygg. Sandgren Skymn. 1: 144 (1936). —
b) (i fackspr., i sht veter.) motsv. -rygg 2 b, om djur; i sht om häst; jfr -ryggig b. Ehrengranat HästRör. 26 (1818).
-RYGGIG. [avledn. av -rygg] som har svankrygg (se d. o. 2), svankryggad. Schultze Ordb. 5235 (c. 1755). Dähnert (1784).
a) motsv. -rygg 2 a, om person; jfr -ryggad a. Alle desse Hottentotter .. voro .. svankryggige och storbukige. Thunberg Resa 1: 343 (1788). När han går skjuter han ut magen och blir svankryggig. Johnson Nu 72 (1934).
b) motsv. -rygg 2 b, om djur (i sht häst). Bure Häst. 18 (1802). Gustaf-Janson ÖvOnd. 65 (1957; om tjur).
c) motsv. -rygg 2 c, om tak l. takås o. dyl. l. om byggnad; jfr -ryggad c. Weste FörslSAOB (c. 1817; om takås). Det olycksaliga tornet (på domen i Milano) med sin svankryggiga spira. Nyblom Bild. 252 (1864). Wilhelm Episoder 15 (1951; om ladugårdstak).
Avledn.: svankryggighet, r. l. f. om egenskapen att vara svankryggig; särsk. motsv. -ryggig a. Weste FörslSAOB (c. 1817). Haglund HållnRörOrg. 2: 128 (1924). —
-STIVA. (†) takstötta för svankryggigt tak. 8 St(ycken) Swankstifwer 14 ahl(nar) långa. HdlÅgerupArk. 1724. —
-STÖD. på l. till sittmöbel l. bilsäte: stöd för svanken. Stolsryggen är .. rakare (än på vanliga fåtöljer) men har svankstöd. Form 1950, s. 65. Justerbara svankstöd (på förarstol). Land 1985, nr 36, s. 71. —
-TRÄ. (sva`nkträ Weste (1807), svànngkträ´ Dalin (1854)). på underredet av fyrhjuligt åkdon: bågformad bom (vanl. försedd med svanhals (se d. o. 3 a)); jfr -träd. (Sv.) Svankträ .. (t.) ein Schwungbaum an der Kutsche, fr. brancard. Möller (1790). Vising 81 (1936). —
B (†): SVANKE-REM, se A.
Avledn. (äv. att hänföra till svanka, v.): SVANKIG, adj. [jfr ä. t. schwankicht. — Jfr svank, adj.] som har svank, som svankar, svankande; äv.: nedböjd, nedhängande; numera i sht i a o. b. (Sv.) Svankig .. (dvs.) Nedbögd, (lat.) incurvatus, inflexus, vacillans, .. (t.) Schwanck, Schwanckicht. Schultze Ordb. 5235 (c. 1755). Somliga (näsor) äro svankiga. Dalin Vitt. 6: 441 (c. 1760). Där Haszlar äro tätt tilhopa stående, drifwa de många, höga, men smala, swankiga grenar. Fischerström 4: 9 (1792). Sådana (häst)halsar äro antingen raka, eller är halskammen svankig som hjortens. Ehrengranat Ridsk. I. 1: 28 (1836). Svankig (i ryggen). Tholander Ordl. (1872). Düben Lappl. 61 (1873; om hals hos ren). Sandman-Lilius Främl. 49 (1980; om bord). särsk.
a) till b, om rygg hos person l. djur. Karlfeldt FlPom. 85 (1906; om hästrygg). En halvgammal kvinna med kort, svankig rygg. Holmström BarnMödrManf. 144 (1928). Ryggens svankiga linje. Hellström Malmros 230 (1931).
b) om tak l. takrygg: svankryggig (se d. o. c). Med neddragen hufva och svankig rygg / likt jagad tiggare tog den (dvs. en liten stuga) sig ut. Hallström Skogsl. 177 (1904); jfr a. Rosendahl Lojäg. 14 (1956).
Spoiler title
Spoiler content