SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1998  
SVART svar4t, i bet. 1 m.//ig. l. r., i bet. 2 m.//ig.; best. -en.
Etymologi
[sv. dial. svarten, ss. namn på svart häst; jfr äv. sv. slang svarten, om mörkhyad, svarthårig man; substantivisk anv. av SVART, adj. Jfr SOT, sbst.1]
1) om svart häst; numera bl. i sg. best. i anv. ss. egennamn (o. skrivet med stor begynnelsebokstav). Under tiden lät Östman spänna swarten för en ypperlig fjäderkärra. Almqvist Lad. 18 (1840). I gallop, svarten, så att buken sopar snön! Blanche Våln. 627 (1847). Det gick friskt undan ty svarten var en god slädtrafvare. Strindberg SvÖ 2: 183 (1883). Den svarten ville jag inte fånga, tänkte Måns Fransöske. Heidenstam Karol. 1: 105 (1897). Harlock (1944; med stor begynnelsebokstav).
2) om person; särsk. (†)
a) om sotare. Den lille svarten drog mössan öfver ansigtet och försvann i skorstenen. (Lundin o.) Strindberg GSthm 3 (1880).
b) om präst, ”svartrock”. Presten, säg oss, hvad han kan / Mera än vi alla andra? / Tiond’ ta, för det att han / Lär oss rätt att vandra. / Liksom budorden förutan den svarten / Vi icke kunde, så klart som ett vatten! CFDahlgren 2: 118 (1841).
Spoiler title
Spoiler content