SVARTA svar3ta2, sbst.2, f. l. r.; best. -an; pl. -or.
Etymologi
[sv. dial. svarta, svart märr, svart ko; avledn. av SVART, adj.]
(numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) svart sto; förr äv. om svart får (anträffat bl. i sg. best. närmande sig anv. ss. egennamn). En herde tecknar eller namngifwer hwart och et får, och kallar det ena Brunan, det andra Swartan. Borg Luther 2: 86 (1753). Nils Andersson kom med sina stadiga svartor, sina nyblankade selar. Larsson Hemmab. 30 (1916).
