[liksom d. svejf av t. schweif, ngt hängande l. dinglande, svans (fht. sweif, skoband), till schweifen (se SCHVEIFA). — Jfr SVEP, sbst.3]
(†)
1) svans. Hästen är een Falb Vallack, medh hwijt Sweef och Mahn. GenMRulla 1684, s. 135. Af Werkhästarne och Fölungar har jag hwart annat år klipt Man och Sweif, som spunnits til Madratser och andra stoppningar. Brauner Bosk. 36(1756). Meurman(1847). jfr ROSS-SVEJF.
2) om tagel. Sweif. Så plär af en del Hushållare kallas alla slags långa hår på hästar och boskap, som af en del samlas utan åtskilnad af hwad djur det wara må och anwändes til ståppning. Rothof 510(1762).
