SVEJSA sväj3sa2, v.1 -ade.
(numera bl. tillf., vard.) säga hej svejs l. hejsan svejsan. Tills vidare kunde han hejsa och svejsa, men inte snattra nån vidare månsing. Martinson VägUt 267 (1936). Hädanefter kommer jag aldrig att viska några lustigheter i Brunos öra när vi träffas i förbifarten, hotade Ida. Jag bara hejsar och svejsar och skriker: ”Hälsa Elisabeth!” SvD(A) 14 ⁄ 6 1956, s. 12.
