(swe- 1586. swech- 1570 (: swechboge huälfft). svick- 1705. — se f. ö. BÅGE)
Etymologi
[fsv. svighbughi, sv. dial. (Gotl.) sweibuge, sväibugä; liksom ä. d. svi(e)-, sveg-, svejbue m. m. (d. svib(b)ue) av mlt. swi-, swib-, swich-, swickboge m. m., motsv. fht. swibogo (mht. swiboge, swebeboge, t. schwibbogen m. m.), alla med bet.: valv, valvbåge; ssg med BÅGE, sbst.1; förleden möjl. av ett icke anträffat verbalabstraktum till fht. swebēn (t. schweben), se SVÄVA]
(†) valvbåge, båge (se BÅGE, sbst.1 3). Anders Larsz(on) är retter wederboende, i thett att anckeren stå i hwars anners mur och emellen båden husen är till ähn 20 sweboger. 2SthmTb. 7: 248 (1586). Stora och konstigt hvälfda svickbågar och hvalf. Kurck Lefn. 49(1705).
Ssg: SVICKBÅGE-VÄLVD, p. adj. (†) välvd i form av en valvbåge. Ett swechboge huälfft ruhm. 2SthmTb. 4: 121(1570).
