SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1999  
SVICKLA svik3la2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE.
Ordformer
(sveck- 1927. svick- (-kk-) c. 1755—1942. svik- c. 1755)
Etymologi
[sv. dial. svickla, sveckla, med avs. på strumpa: sticka omväxlande avigt o. rätt; jfr äv. sv. dial. (Gotl.) svickla, rand mellan maskorna bak på strumpan; till SVICKEL o. SVICKLA, sbst.]
1) (†) göra svicklor. Schultze Ordb. 5268 (c. 1755).
2) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) med avs. på strumpa: sticka med omväxlande aviga o. räta maskor (varigm den får ett randigt utseende); i sht i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv. Väl gjorda strumpor af blån- eller tåggarn eller hos de mera välmående af yllegarn, alla hvita och svicklade. Stolt Minn. 29 (1879). Vita, svicklade fårullsstrumpor. Spong Näv. 277 (1942).
Spoiler title
Spoiler content