SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1999  
SVIGA, v.1; utom i inf. anträffat bl. ss. vbalsbst. o. pret. sg. sveg. vbalsbst. -ANDE.
Ordformer
(äv. skrivet su-, sw-, -gh-)
Etymologi
[fsv. svigha, böja sig, ge efter, sv. dial. sviga, böja sig, svikta; i avljudsförh. till SVEG, sbst.1, 2, SVEGA, v.2, o. rotbesläktat med SVIKA, v. — Jfr SVIG, sbst.1, 2, SVIGA, sbst.1, SVIGA, v.3, -SVIK]
(†) böja sig, svikta, ge efter; särsk. opers., betecknande att ngt ger efter; äv. bildl.: ge sig, ge efter. Ingendera parten ville för den andra sviga. HSH 12: 168 (1599). När hon talar moste han tija / j alla saker skall han suiga. DrSimon 6 (1627). Det var lappfolket, som kommit på skidorna och satte stafvarne i drifvan så det sveg. Hülphers Linier 66 (1899). — särsk. i uttr. giva svigande, ge sig, ge vika; jfr ge svig l. sviga (se SVIG, sbst.2, resp. SVIGA, sbst.2). Somlighe mena ath thå the hafua förstånd och andans gåffuor skola the ingom wijka eller geffua swighande, aff hwilko .. twedrect pläghar komma. Gl1Kor. 14: 32 (NT 1526).
Spoiler title
Spoiler content