[av t. schweigen, av mht. svīgen, av fht. swīgēn, l. av mlt. swīgen, av fsax. swīgon; jfr äv. fht. sweigen (i gisweigen), mht. sweigen, bringa till tystnad; möjl. till den rot som äv. föreligger i fht. swīnan, avta, försvinna, fvn. svína, svía (utan n-utvidgning), dets., o. besläktat med SVINNA]
(†) tiga, vara tyst; särsk. i uttr. stilla svigande, stillatigande. På the Articler, som wij vdi wårtt breff mest fordrede swar och beskeedh, swiger han platt stille till. G1R 17: 414 (1545). Dieffuulen .. driffuer vthan alt mootstånd och stilla swigande siälanar hopom til heluitis. PErici Musæus 1: 215 a(1582). Efter som det .. icke .. här efter förtigas, och med stilla swigende tillåtas kan (osv.). Tegel E14 74(1612). Swijgha och tänkia, Kan ingen man kränkia. Forsius Fosz. 231(1621). — jfr FÖR-,TILL-SVIGA,STILLE-SVIGANDEo. FÖR-SVIGEN.
