SVINGEL sviŋ3el2, sbst.2, r. l. m.; best. -n (UB 6: 359(1874) osv.) ((†) -elen Täubel Boktr. 2: 28(1823)); pl. svinglar.
Ordformer
(förr äv. su-, sw-)
Etymologi
[jfr d. svingel; jfr ävensom t. schwengel; till (med anslutning till SVÄNGEL) SVINGA, v.2]
(numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) om svängande l. svängbart (svängbar del av) redskap o. d.; särsk. dels om kniv- l. svärdliknande träredskap varmed man vid skäktningen slår av skävorna (på den över skäktstol o. d. lagda hässlan), dels om vevbar bom o. d., dels om vippstång i l. till brunn (jfr SVÄNGEL). ÅgerupArk. Syneprot. 1753.Vid .. (fordon med stång) äro stånghästarne spända en på hvarje sida om stången, och deras linor äro fästade vid en springvåg med eller utan svinglar. KrigVAT 1839, s. 24. (Skäktningen av linet)består i skäfvornas afstrykande .. medelst svingeln och skäktknifven för hand. UB 6: 359 (1874). De skävor, som ej fallit av vid bråkningen (av linet), avstrykas genom skäktning med en skäktkniv el. svingeln på en skäktstol el. på skäktmaskin. 3NF 12: 1191 (1930). En .. gårdsplan, som icke saknar sin brunn med tillhörande svingel för vattenupphämtning. Stiernstedt Lantjunk. 109(1939). SkånHembFÅb. 1954, s. 43.— särsk.
a) (†) om hävstång till klockstock. Then ofärdiga axelen och suinglar på klåckan (i Finströms kyrka på Åland) som nu hängar på snee är aftalt och samtykt at Oluff i Barssgårda ställer i rätta lagh. Murenius AV 87(1642).
b) (†) bängel (se d. o. 1). Swingelen, eller, som Boktryckarne gemenligen pläga säga: Bengelen, är den, hwarmed Tryckaren wid tryckandet drager åt, och derigenom tillwägabringar Formens aftryck. Täubel Boktr. 2: 28(1823).
