SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1999  
SVIONER sviω4ner, äv. svio4ner, pl.
Ordformer
(sveon- 1862. svion- (-u-, -w-) 1764 osv.)
Etymologi
[av lat. suiones (mlat. sueones), benämning hos Tacitus o. Plinius d. ä. på invånarna i Mälarområdet (se J. Svennung Skandinavien bei Plinius 57 ff. (1974)); sannol. till den rot som äv. föreligger i sanskr. svayám, själv, o. rotbesläktat med SVEN. — Jfr SVEAR, SVIONISK]
hist. om hos Tacitus ca 100 e. Kr. omtalad germansk folkstam vars ursprungsområde var trakterna i o. kring Uppland men som gm successiv expansion kom att omfatta allt fler av de kringliggande landskapen; jfr SVEAR. LMil. 2: Föret. 2 a (1764). Sveoner betyder hos Saxo Svenskar, ehuru han visst ej noggrannt skiljer Sveones & Gothi. SvBL 4: 198 (1862). I denna stora mot norr öppna vik af Oceanen förlägger Tacitus svionernas samhällen. SvH 1: 146 (1903). Sedan .. (Tacitus i sitt verk Germania) omtalat en rad andra folk, berättar han om svionum civitates, svionernas samhällen, ”ute i själva Oceanen”. (Carlsson o.) Rosén SvH 1: 48 (1962).
Spoiler title
Spoiler content