SVIRRIG svir3ig2, adj. -are. adv. -T.
(numera bl. mera tillf.)
1) om fågel: som flaxar med vingarna (o. därvid åstadkommer ett svirrande ljud). Hela det mörka fågelstrecket låg kvar (på vattnet), med sina svirriga kommatecken (dvs. ejdrar) här och där längs linjen. Vi 1952, nr 31, s. 11.
2) förvirrad, virrig o. d. Han kände sig minst av allt som om han själv kunde tänka logiskt. Hans syster var visserligen ännu svirrigare, men (osv.).Wernström ResaOkPlan. 29 (1967).
