SVIRR svir4, n.; best. -et.
Etymologi
[jfr d. svir(r), t. schwirr, surr (interj.), surrande, adj.; till SVIRRA, v.]
1) motsv. SVIRRA, v. 1, om förhållandet att svirra; surr l. sorl l. susande o. d., särsk. om fågels l. insekts surrande flykt (l. läte); förr äv. allmännare, om larm l. oväsen; äv. bildl. Nordforss (1805). Lindfors (1824; äv. allmännare). Svalornas och sparvarnas svirr under takåsen. Norlind Akvam. 119 (1928). Så är ditt levnadsäventyr: / ett svirr som av en slända. Jönsson Kustl. 56 (1941). Ett svirr av vingar i uppfloget, fyra skott i rask följd, en död fågel. Wilhelm Episoder 68 (1951).
2) (numera knappast br.) motsv. SVIRRA, v. 5: svirande; (omåttligt) festande l. supande; utsvävningar; särsk. i uttr. på svirr, på snusen; jfr SVIR. Nordforss (1805). Jag undrar förvisst; / .. Hvar han håller hus? / Kanske uti sus / Och svirr han nu lefver med flickor i svängen. CFDahlgren 2: 204 (1842). Vid gårdsfönstret satt ett sällskap, bestående af några af stadens mest försupne ”gesäller”, en och annan på svirr kommen bonde, stadd på stadsbesök. Laurén Minn. 268 (1877).
SAOB
