SVIVANTE, sbst., f.; utom i sg. obest. anträffat bl. i best. -en.
Ordformer
(suiv- c. 1753. sviv- c. 1715—1799. -ante c. 1715—1799 (: Svivanten, sg. best.). -ente 1781)
Etymologi
[av fr. suivante, p. pr. av suivre, följa (se SVIT, sbst.2)]
(†) eg.: följeslagerska; sällskapsdam; kammarjungfru (särsk. i teaterpjäs). UHiärne 1Hskr. 30(c. 1715). I kungens (av Neapel) Cabinette såg jag en hel Toilette efter ett Romerskt fruntimer som blifvit burn af dess svivente då bägge flycktat (ur Pompeji) och omkom(m)o. CAEhrensvärd Brev 1: 28 (1781). Jag har glömt berätta att vi nu i 8 dagar haft Spectakel, Svivanten är lik amiral Städing och första actrisen amiral Lilljehorn. Därs. 2: 291(1799).
SAOB
