SVÅM svå4m, r.; best. -en; pl. -ar.
Etymologi
[sv. dial. svåm, utdunstning; till förlängningsstadiet av roten svam- i SVAMLA]
(i vissa trakter, bygdemålsfärgat) dunst l. ånga l. dyl. Lo-Johansson Kungsg. 366 (1935). Jag såg en lägenhet kryllande av ungar, kände svåmarna av fläskos och blöjor blandas, erfor doften av ett trivialt liv. Dens. Stockh. 283 (1954). Det står en svåm av tvållukt långt efter honom. Dens. AstrHus 32 (1966). Svåmen från gödselstacken var behaglig för näsan, även när den skalv av flugor. Delblanc LivAx 169 (1991).
SAOB
