SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1999  
SVÅRMOD svå3r~2d, n.; best. -et.
Ordformer
(förr äv. sw-)
Etymologi
[av t. schwermut, retrograd bildning till schwermütig (se SVÅRMODIG); jfr äv. mht. swārmueti, vrede, harm, ävensom SVÅR (i bet. 1 f , 10) o. MOD, sbst.1]
1) (i sht i vitter stil) om (sinnes)stämning l. uppträdande som yttrar sig i grubblerier l. tungsinne l. nedstämdhet av längre l. kortare varaktighet (stundom i förening med misstänksamhet), ofta liktydigt med: vemod l. dysterhet l. sorgsenhet l. tungsinthet l. modstulenhet l. melankoli; äv. om sådan känsla förmedlad i litteraturalster l. konstverk l. musikstycke o. d.; äv. bildl. Phosph. 1810, s. 70. Att det kort förut tagna afskedet från hus och hem och det dyrbaraste en hwar eger, hos många qwarlemnat swårmod i hjertat, är naturligt. Snällp. 1848, nr 8, s. 1. Man viskade i Örebro, att hon var en dotter till den store, Esaias Tegnér — efter honom hade hon ärvt det olympiska lockiga håret och det tunga svårmod, som långa tider höll hennes själ i band. Lagergren Minn. 1: 318 (1922). Helst satt han ensam och gjorde korgar och såg med svårmod genom fönstret på sina fäders gård. Göth Bergb. 102 (1929). Musiken spelade Valse triste, vars sugande svårmod .. aldrig lämnat honom oberörd. Siwertz Låg. 211 (1932). Plötsligt faller det en oerhörd melankoli över mig — ett tungt, djupt, klarögt svårmod. Lidman Blodsarv 310 (1937). Välsignad du himmelens regn / för ditt svårmod större än vårt. Aspenström Skrik. 57 (1946). I Återblick, tillkommen i februari, biktar han en känsla av otillräcklighet. Hades, som skrevs månaden därpå, är fylld av dunkelt svårmod. Werin Ekelund 1: 224 (1960). — jfr SAULS-SVÅRMOD.
2) [jfr SVÅR 5 a] (†) lidande, smärta. En liten smal rännil af ljusröd frisk blod gick ur dess (dvs. rådjurets) sår .. Gud hade gifvit djuret att få dö utan sprittningar och svårmod. Almqvist Törnr. 1: 124 (1839).
Ssgr (i sht i vitter stil; till 1): SVÅRMODS-BITTER. svårmodig o. bitter. Tungt och tyst och svårmodsbittert ler han. Fröding Guit. 87 (1891). Olsson Fröding 312 (1950; om leende).
-BLID. svårmodig o. blid. Så har jag fordom suttit som i dag / och lyssnat till din röst, den svårmodsblida. Ekelund Mel. 47 (1902).
-DIKTARE. diktare som skriver om svårmod l. vars stil kännetecknas av svårmod. Verlaine hörde till dem Ekelund sedan lämnade, de stora svårmodsdiktarna, som författaren till Antikt Ideal slöt sitt hjärta för. Werin Ekelund 1: 99 (1960).
-DRAG. drag av svårmod. Lundegård LaMouche 121 (1891).
-FULL. full av svårmod; äv. bildl. På den kyska, lågande tärnans kind / En längtan spred sin flamma så svårmodsfull. PoetK 1820, 2: 38. Hon småler stilla, svårmodsfull. Levertin Leg. 23 (1891). Skogen svårmodsfull stod död och gul. Heidenstam Alienus 1: 21 (1892).
-FYLLD. fylld av svårmod. Dhejne Ving. 44 (1930; om musik).
-KRIS. kris som yttrar sig i svårmod. Michaëlis var en av dem som först övervann 90-talets svårmodskris, efter att ha skattat åt den i några böcker. Frederiksen ModDaLitt. 45 (1931).
-KÄNSLA. känsla av vemod. RSchildt (1921) hos Castrén Schildt 313.
-LUTA. (numera bl. tillf.) bildl., ss. beteckning för vemodig diktning. Ljöd hans (dvs. nordanvindens) signal genom springor och spjäll, / då gömde jag svårmodslutan. Karlfeldt FlPom. 109 (1906).
-LÖJE. (numera bl. tillf.) svårmodigt löje. Fröding Stänk 162 (1896).
-MÄTTAD, p. adj. mättad (se mätta, v. 2 b) av svårmod, vemodsmättad. Svårmodsmättat mitt landskap var, / tungt av grubbel och frågor. Ekelund Väg. 54 (1919).
-PERIOD. HågkLivsintr. 22: 325 (1941).
-RIK. CVAStrandberg 3: 92 (1868; om stjärna).
-SJUK. (numera bl. tillf.) sjuk av svårmod. Syster, blodröd är den ränning, / som du åtrår till din duk. / Död i prägeln bär den penning, / som du tigger, svårmodssjuk. Levertin Dikt. 41 (1901).
-STÄMNING. stämning av svårmod. Det hvilar alltid en sådan svårmodsstämning öfver en dylik ödemarksbygd — det är som flyktade till och med lifvet bort ifrån den. TurÅ 1912, s. 163.
-TUNG. tung av svårmod. Snoilsky 1: 307 (1878; om hjärta).
-TYNGD, p. adj. svårmodstung. Ahlman HvStjärn. 68 (1907; om själ). Nattens svårmodstyngda låt. Silfverstolpe Arv. 22 (1919).
-VEK. vek o. svårmodig. Kvällen är vek af svårmod, vek af vårliga drömmar / svårmodsveka rinnande öfver min själ som tysta tonande strömmar. Ekelund Mel. 97 (1902).
Avledn.: SVÅRMODAS, v. dep. (†) bli bedrövad l. sorgsen o. d., sörja. Hade Paulus så skrifwit, Gud vtwalde Judarna för theras fromhet och helighet skull .. tå hade tu at bedröfwas och swårmodas öfwer i tina synder. Swedberg Cat. 707 (1709).
Spoiler title
Spoiler content