SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 2000  
SVÄRIG, adj. -are.
Ordformer
(äv. -igh)
Etymologi
[jfr d. sværig; utlöst ur SVÄRIGHET (l. avledn. av SVÄR, adj.); jfr äv. t. schwierig (se SVIRIG)]
(†) besvärlig (se d. o. 4), svår att ha att göra med; ogynnsamt stämd; äv.: förbittrad; jfr SVIRIG, SVÅR 6 l, SVÅRIG 1. (Ryttarnas) rest ähr stoor, dhe sielfve svärige och licentiose. AOxenstierna 5: 177 (1630). Grubben (dvs. sekreteraren) berättade huruledes almogen icke var så mycket svärigh öffver förhögningen som öffver sjelffve opbördzmännen. RP 3: 7 (1633). Jag hafver .. een och annan kunnat någorlunda medh godhe ordh contentera, men effter vürcklige hielpen blifver alt för länge uthe, troo de migh .. ey mehre, uthan bliffva däraff dageligen daghz svärigere. OxBr. 8: 391 (1643). Banér GenGuvBer. 30 (i handl. fr. 1666).
Spoiler title
Spoiler content