SVÄRIGHET, r. l. f.; anträffat bl. i sg. obest.
Etymologi
[jfr ä. d. sværighed; av ä. t. schwärigkeit, schwerigkeit, dels av mht. swaerecheit, av mht. swaerheit, tyngd, svårighet (se SVÄRHET), dels avledn. av mht. swer(e), kroppslig smärta, sjukdom, svulst (se SVIRIG); jfr äv. t. schwierigkeit (se SVIRIGHET). — Jfr SVÅRIGHET]
(†) konkretare: ogynnsamt tillstånd, ogynnsam omständighet, besvärlighet(er), svårighet (se d. o. 4 b); äv. med försvagad bet.: omak l. besvär, särsk. i uttr. utan ngns svärighet, utan omak för ngn, utan besvär för ngn; jfr SVIRIGHET. Att contentera footfolket tycker migh ickie skole blifva stoor svärigheet. AOxenstierna 5: 176 (1630). Medh rytterne skall thet hafve meere svärigheet. Theres rest ähr stoor, dhe sielfve svärige och licentiose. Dens. 177. Banér GenGuvBer. 10 (i handl. fr. 1665: utan).
