SYMBOLISM sym1bωlis4m l. -bol-, r.; best. -en.
Etymologi
[jfr t. symbolismus, eng. symbolism, fr. symbolisme; avledn. av SYMBOL; i bet. 2 av motsv. anv. av fr. symbolisme. — Jfr SYMBOLIST, SYMBOLISTISK]
1) om förhållandet l. konventionen att ngt symboliserar ngt; användning av symboler. Klint (1906). Förhistorisk eller antik symbolism, såsom soltecknet, som ännu i våra dar finns tatuerat på många albanska kvinnors panna. Olzon Nevinson Vittne 171 (1936). Vi (har) i formler och ekvationer använt bokstäver (a, b, x, y etc) för att beteckna tal. Denna praktiska och i modern matematik nödvändiga symbolism infördes omkring 1590 av fransmannen François Viète. Gamma Fördjupn. 1: 15 (1974).
2) i sht konstvet. l. litt.-vet. om estetisk strömning (i sht inom poesi o. måleri, uppkommen på 1880-talet i Frankrike) vars företrädare, i motsats till realismens o. naturalismens skolor, söker återge en inre verklighet (känslor l. stämningar) i ett av symboler laddat bildspråk. GHT 1888, nr 219 B, s. 2. Entusiasm och längtan .. äro diktens verkliga innehåll, hvartill innehållet i vanlig mening, föreställningskomplexen, blott förhåller sig antydande och betecknande. Här har man full rätt att tala om symbolism. Vetterlund StDikt. 71 (1894, 1901). Den konstriktning, som fransmännen gifvit namnet symbolism, ligger mycket fjärran det franska temperamentet. Det är en pånyttfödelse af den germanska romantiken. NordRevy 1895, s. 40. Motsvarigheter till den tavla, som målas i dikten skall man också finna i den symbolistiska konst som Ekelund var förtrogen med .. liksom naturligtvis i symbolismens diktning. Werin Ekelund 1: 346 (1960).
