publicerad: 2000
SYNDA syn3da2, v.2 -ade ((†) pr. sg. -er Berchelt PestOrs. B 3 b (1589), Celsius Ordspr. 3: 66 (1711)). vbalsbst. -ANDE, -ELSE (i ssgn FÖRSYNDELSE); -ARE (se d. o.), -ARINNA (se avledn.), -ERSKA (se avledn.).
Ordformer
(förr äv. sÿ-, -dh-)
Etymologi
[jfr fsv. synda; jfr fd. syndæ (d. synde), nor. synde, mlt. sunden, mnl. sonden, fht. suntōn, mht. sünden, ä. t. sünden; avledn. av SYND]
1) begå synd l. synder (se SYND 1); bryta mot Guds vilja l. lag; särsk. i uttr. synda mot, i sht förr äv. emot, förr äv. på (jfr b) ngn l. ngt, begå en synd l. synder mot l. i fråga om ngn l. ngt, försynda sig mot l. i fråga om ngn l. ngt; förr äv. tr. (se d). Herre hurw offta skal min brodher syndha emoot mich och iach skal förlåta honom thet? Matt. 18: 21 (NT 1526). När menniskian gör epter gudz bodh thå gör hon wel, men när hon gör ther emoot, thå syndar hon. OPetri 1: 539 (1528). Sadhe iagh icke idher tå iagh taladhe, Synder icke på pilten, och j willen icke hörat? 1Mos. 42: 22 (Bib. 1541). Adamsäpel är itt skönt äpel slag, thet the mena wara thet samma slagh på huilket Adam syndadhe. Forsius Phys. 201 (1611). Hwar .. någor eder oförrät tilfogar, han hafwe emoot Keysarens Mt. syndat. Tempeus Messenius 148 (1612). Then som ingen Försyyn hafwer at synda emoot thet 6 Bodet; han achtar icke heller the Synder som bedrijfwas emoot thet 2 Bodet. Gezelius PerbrCom. C 3 a (1673). Wi förtjent den swåra agan, / Ty wi syndat mot wår Gud. Ps. 1819, 386: 1. Att svika trohetsplikten, är att synda mot Gud Själv och hans heliga vilja. SFS 1942, s. 2309. — särsk.
a) i ordspråk l. ordspråksliknande uttr. (jfr b γ); särsk. [efter lat. qui dormit non peccat (känt fr. 1830), l. t. wer schläft sündigt nicht (känt fr. c. 1700)] i uttr. den som sover syndar icke. Dhen offta syndar, han fördublar sitt straff. Grubb 607 (1665). Offta och illa syndat, ökar straffet. Dens. 762. Dermed man syndar, dermed warder man ock straffad. Rhodin Ordspr. 29 (1807). Hälaren syndar lika mycket (är lika god) som stjälaren. ÖoL (1852). Den som sofver, syndar icke. SvOrdspråksb. 19 (1865).
b) med bestämning inledd av prep. på (jfr huvudmom.) med huvudord betecknande barmhärtighet l. nåd o. d. för att ange att ngn missbrukar ngns barmhärtighet l. nåd osv. — särsk.
α) i uttr. synda på Guds barmhärtighet, begå synd förlitande sig på Guds förlåtande barmhärtighet. Ingen .. (skall) göra sigh oförwägen at synda på Gudz barmhertigheet. KOF II. 2: 50 (c. 1655). (Satan) giör osz alt för .. säkra och förmätna, at wi synde på Gudz barmhertighet, och öfverträde wår kallelses grentzer. Swedberg SabbRo 951 (1690, 1712).
γ) (†) i uttr. synda på tillgift, begå synd o. räkna med förlåtelse. Man får intet synda på tilgifft. Grubb 56 (1665); jfr a.
c) (ngt vard.) i uttr. synda med ngn, begå synd med ngn; särsk.: ha sexuellt umgänge med ngn utanför äktenskapet; bedriva hor. Hoordoms lasth vill Gudh ickie låtha bliffua ostraffat, Såsom vÿ see, huruledes han så hårdeligha ther offuer straffade Dauid .. thå han sÿndhade medh Bethsaba. LPetri Œc. 22 (1559). Synda icke medh menighetenne j stadhen, och giff tigh icke til the bullersamma. LPetri Sir. 7: 7 (1561). Jag tog väl törhända för mången en klunk / i lönn ur herr Abbatis tunna / och syndade svårt med en nunna. Fröding 2: 155 (1891). Det är .. hon som jag syndade med borta på Albrektstorp. Widding 1812 397 (1970).
d) (†) tr.: begå synd mot (ngn). Det tunga, tunga hjertat mitt / Som syndat Gud och djefvulen, / Det harmas åt ett ansigt hvitt / Som frestar Gud och djefvulen. Lange SämreF 19 (1885).
2) i förbleknad anv. av 1 (jfr 1 b β); särsk.: begå mindre förseelse l. fel l. överträdelse o. d., begå en synd (se d. o. 1 e); försynda sig; särsk. i uttr. synda mot ngn l. ngt, begå förseelse osv. mot ngn l. ngt. (Vi, dvs. G. II A., befaller att) ther .. (myndigheterna) någon beslå (dvs. med att bryta mot vår ordning), att the tå medh honom .. förfare effter Lagen och thenna wår Stadga: Icke tillstädiandes någon att synda här emoot. Stiernman Riksd. 713 (1617). (Celsius) hjelte-dikt, der icke en enda gång är emot denna regel (dvs. att undvika vokalmöte) syndadt. Schück VittA 5: 690 (i handl. fr. 1773). Synda .. emot grammatikan. Weste FörslSAOB (c. 1817). Denna sprit skulle egentligen vara druvsprit .. men häremot syndas mycket. Landin Förfalskn. 41 (1898). Shakespeare .. syndar ofta mot ”sannolikheten”; men likväl, hvilken skald är sannare än han? PT 1898, nr 216 A, s. 3. Jag hade stränga order att vara hemma senast klockan tio på kvällarna .. Under den första veckan syndade jag mot detta bara en gång. Strömstedt MittLiv 1: 65 (1981). Ökade resurser ger större möjligheter att sätta åt syndande fartyg, anser Naturvårdsverket. SDS 4 ⁄ 4 1996, s. A6.
Ssgr, se synd ssgr.
Avledn.: SYNDAKTIG, adj. (förr äv. -achtig(h)) [delvis till synd] (i sht i ä. religiöst spr.) till 1: som utmärks gm l. kännetecknas av synd; syndig, syndfull; benägen till synd, benägen att synda; äv. (vard.) motsv. SYNDA 2, förbleknat. Therföre behöffue wij .. emoot then wanartiga och syndachtiga andan, som naturligha vthi oss är, Gudz helgha Anda. LPetri 2Post. 4 b (1555). Thenna syndachtigha werlden. Phrygius HimLif. 114 (1615). Kyrkioheerden (sände) Bertill budh, att han skulle inställa sigh upå capitlet och der försvara sijtt syndachtigha lefverne. BtHforsH 1: 178 (1631). Ekman Siönödzl. 362 (1680; om tankar o. ord). Du är en syndaktig varelse, som bara har ont i sinnet. Högberg Frib. 334 (1910). Jag har väl aldrig hört så syndaktigt. Larsson I By StugFolk 25 (1930).
Avledn.: syndaktighet, r. l. f. om egenskapen l. förhållandet att vara syndaktig. Kan .. den som verkeligen blifvit förbättrad .. öfvergå till syndaktigheten .. och varda ond och fördömlig? Tegnér (WB) 5: 224 (c. 1825). Frey 1845, s. 533. —
SYNDARE, se d. o. —
SYNDARINNA, f. (förr äv. synder-) [fsv. syndarinna; jfr d. synderinde, mlt. sunderinne, mht. sündærinne (t. sünderin); delvis avledn. av syndare] (†) synderska (se d. o. 1). Een quin(n)a som hadhe warit en synderin(n)a j stadhen. Luk. 7: 37 (NT 1526; NT 1981: synderska). Cygnæus 10: 223 (1854). —
1) (numera i sht i bibeln o. bibelpåverkat spr. samt, ngn gg, i vitter stil) till 1: kvinnlig syndare; syndig kvinna; särsk. dels (o. företrädesvis) om fallen l. sexuellt frigjord kvinna, stundom liktydigt med: prostituerad, dels om brottslig kvinna. Een quinna som hadhe warit een synderska j stadhen. Luk. 7: 37 (Bib. 1541). Sätt den synderskan på Spinnhuset. Weste FörslSAOB (c. 1817). Eleganta svartklädda, sminkade synderskor. Lundström Polcirk. 131 (1881). Ordenssamfund med uppgift att .. egna sig åt synderskors förbättring. 2NF 17: 450 (1912). Synderskan, som låg gråtande vid Jesu fötter, stod högre än Simeon, som bjudit honom till gästabud. Billing 1År 405 (1916). Fogelström Vakna 103 (1949). jfr med-synderska. särsk. bildl.; särsk. om stad med syndigt nöjesliv o. d. Jag älskar dig, ty du är djerf, / Och skön ännu i ditt förderf, / Du synderska! Du Birgers stad! BEMalmström 6: 183 (1840). SöndN 1871, s. 92 (om Paris). Birger Jarls stad, den sköna synderskan vid Mälarstrand. Hedenstierna FruW 185 (1890). Venus, himlavalvets synderska, höljer sig i röda skyar och ser ut som om hon rodnade. Johnson Kommentar 5 (1929). De Geer Bergsl. 210 (1951).
2) (vard.) i förbleknad anv. av 1 (jfr synda, v.2 2): kvinnlig person som begår en mindre synd (se d. o. 1 e) l. förseelse; förr äv. allmännare, om kvinna som det är synd om, beklagansvärd kvinna. Den stackars synderskan har ingen som ser om henne. Weste FörslSAOB (c. 1817). Ibland händer det att hon blir ond på någon av oss, och då kan det gå dagar utan att hon talar till synderskan. Krusenstjerna Fatt. 1: 193 (1935). Man kanske kan tycka att rektor Blidberg tilltalade de två synderskorna otillbörligt hårt. Gustaf-Janson LastHäxa 23 (1969). —
SYNDOSAM, adj. [delvis till synd] (†) som kännetecknas av synd; som är fallen för synd, som brukar synda. Wijsheet .. boor icke vthi en syndosam krop. PErici Musæus 5: 211 a (1582).
SAOB
Spoiler title
Spoiler content