i det [efter d. til syvende og sidst, nor. til syvende og sist] allittererande uttr. till syvende och sist, för att beteckna det sista o. viktigaste l. slutgiltigt avgörande av en rad uppräknade argument l. påståenden: till sist, när allt kommer omkring. Allt (i Amsterdam) är dämpat av en tung, holländsk slöja, genom vilket det skiftande i folktypen ej får så klara valörer eller så tydlig teckning — och då blir det ändå till syvende och sist en sorts harmoni över allt detta. Holmström ResHoll. 123(1915). (Den tyska) besittningen av atlantkusterna räcker icke till att uppväga den överlägsenhet på haven, som sjömakterna alltjämt obestritt äga, och som väl till syvende och sist dock måste bli utslagsgivande även för kriget under vattenytan. UNT(A) 6 ⁄ 7 1943, s. 6.SvOrdb.(1986).
SAOB
