SÄCKIG säk3ig2, adj. -are. adv. T.
Etymologi
[sv. dial. säckig; jfr d. sækket, ä. eng. o. eng. dial. saggy, eng. sacky, t. sackig; avledn. av SÄCKA, v.2 l. (för nutida språkuppfattning) SÄCK, sbst.2]
som liknar en (tom) säck, säckliknande; som säckar sig.
a) som bildar l. är försedd med en l. flera (mer l. mindre vida) säckliknande utbuktningar o. d.; om (del av) klädesplagg l. tyg o. d. äv.: som sitter l. hänger (löst) som en (tom) säck, säcka sig; äv. i överförd anv., dels om person, i fråga om dennes kläder o. d., dels (mera tillf.) om ansikte: påsig, äv. ss. adv. Björkman (1889). Dessa säckiga kjolar, som turkarna nyttja till benbeklädnad. Arsenius Mannkläd. 338 (1902). Hoffman var klädd i en modernt säckig kostym. Blomberg FlodStig. 259 (1933). Ansiktet är tungt och säckigt. Östlund Cheyney BeskPill. 31 (1959). (Hon) satte sig i en fåtölj med säckigt överdrag som .. måste dras rätt. OoB 1963, s. 60. (Han är) tufsig i håret, lite skäggig och allmänt säckig. ICAKurir. 1987, nr 11, s. 2. Cilla klädde sig ganska säckigt, gärna i kavaj eller gubbig jacka. Pohl o. Gieth Saknar 24 (1992).
b) hopsjunken; särsk. om persons hållning l. kropp. Bibbi var .. en vithårig liten döv gumma med säckig kropp. Aronson Medalj. 204 (1935). SvOrdb. (1986; om hållning).
Avledn.: SÄCKIGHET, r. om förhållandet l. egenskapen att vara säckig; särsk. till a. En synvilla som var förorsakad av säckigheten hos mannens byxor. Vi 1951, nr 41, s. 13. Östergren (1952).
SAOB
