TABBE tab3e2, sbst.1, r.; best. -en; pl. -ar.
Etymologi
[sannol. till TABBA (l. TABBIG); jfr sv. dial. tabbe, slarver, tölp, sannol. till TABBIG]
(vard.) fel begånget på grund av tanklöshet l. okunnighet, misstag, missgrepp, blunder (se BLUNDER, sbst.2); särsk. i uttr. av typen göra (i sht förr äv. begå) en (grov l. stor) tabbe l. (några) tabbar. Swing 1921, nr 41, s. 5. Att påstå att Armstrong ej kan blåsa trumpet är förmodligen den grövsta tabbe en journalist kan begå. AB 1933, nr 294, s. 23. Jag hade .. gjort två stora tabbar den kvällen. Göth 5Stånd. 112 (1936). Den första tabben var den värsta. Hur kunde jag vara så tanklös att jag kallade flickan på porträttet ful? Starfelt Nödh. 79 (1968).
