TABBIG tab3ig2, adj. -are. adv. -T.
Etymologi
[sv. dial. tabbet, tabbed, tölpaktig, enfaldig; sannol. ombildning av DABBIG. — Jfr TABBE, sbst.1]
1) (numera föga br.) enfaldig, dum, tölpaktig. Håret kan han inte få att ligga i ordentlig bena. Och så är han ”tabbigt” klädd. DN 27 ⁄ 4 1924, Bil. s. 1. Fröken Margareta gick rak och värdig med den lille pågen upp till dopfunten. De övriga faddrarna stodo litet förlägna och tabbiga bredvid. Kurck MargA 194 (1925). Det var visst tredje gången .. han visat sig så klumpig och förströdd: en tabbig kyrkvakt. IdrBl. 11 ⁄ 7 1936, s. 7. SAOL (1986).
