TAFSA taf3sa2 l. 40, f.; best. -an; pl. -or.
(numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) tafatt l. oskicklig l. enfaldig kvinna, tafflig kvinna. Där man och barn voro väl klädda, så hette det: ”Hon är en duktig hustru”. Därför tävlade de med varandra .. men likväl voro somliga häri underlägsna, och dessa fingo ofta heta ”tafsor”. Stolt Minn. 29 (c. 1820). Du skulle vara tacksam, skulle du, som ingenting lärt av din tafsa till mor, att det finns folk, som vill hjälpa de. Wägner ÅsaH 125 (1918). Gör narr å mej...! Jag ä en stackare... en tafsa...! Moberg Nybygg. 83 (1956).
SAOB
