publicerad: 2002
TAFSA taf3sa2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING.
Etymologi
[sv. dial. taffsa, tugga på ngt så att det går halvt sönder, skrynkla ned, bete sig tafatt; jfr d. dial. tawsa, tugga oordentligt, pladdra, prata strunt, fvn. tafsa, skrapa, krafsa, nor. tafse, riva upp i remsor l. tussar, nor. nn. äv.: röra sig mödosamt l. långsamt, söla, kladda; avledn. av TAFS, sbst.1 — Jfr TAFSA, sbst., TAFSER]
1) gm krafsande l. rivande l. skärande o. d. bearbeta (ngts yta) så att fibrer l. flagor l. remsor o. d. lossnar; utom i slutet o. i särsk. förb. anträffat bl. i p. pf., om träd: avbarkad. Kärr- eller Myr-granar .. äro .. tienlige til stör, om de .. blifwa undertafsade .. När nu wåren kommer, så wäszas störarne på den ändan, som tafsad är. SamlRönLandtbr. 3: 327 (1779). — särsk. (i sht sjöt.) med avs. på (part av o.) ända på tågvirke o. d.: göra (smalare resp.) spetsig gm att med kniv o. d. skrapa o. tunna ut de i tågvirket ingående garnen; äv. refl. i uttr. tafsa sig, splitsa upp sig, bli tafsig; ss. vbalsbst. -ning, äv. konkret, om resultatet. Ekbohrn NautOrdb. (1840). Alla vända stroppar, tafsningen af en splits .. m. m. dylikt, tränsas. Frick o. Trolle 43 (1872). För att hindra sladden af en tross från att slå upp sig eller tafsa sig, omlindar man den med garn. Balck Idr. 1: 65 (1886). Parterna (av ett tåg) kapas till 3—4 cm. längd och tafsas, dvs. skrapas längs efter upprepade gånger med kniv, så att de bliva väsentligen förtunnade, särskilt mot ändarna. Hägg Flagga 68 (1937). Tafsa .. (dvs.) att spetsa ändan på tågvirke eller garn genom att med kniv skrapa kabelgarnen, som bilda tåget, så att de tunnas ut. SohlmanSjölex. (1955).
2) (numera bl. mera tillf.) med avs. på dels rev, dels krok: förse med tafs. Tafsa .. en metref. Sundén (1891). En fin, stark rev, en liten tafsad krok samt ett större hagel som sänke. Sparre Spinnspö 116 (1930). SAOL (1998).
3) olovandes fingra l. stryka l. röra, kladda; numera i sht (vard.) i uttr. tafsa på ngn l. ngt, klumpigt osv. fingra osv. på ngn osv.; särsk.: på mer l. mindre oönskat l. opassande l. otillbörligt sätt utsätta ngn för beröring med sexuell innebörd; äv. bildl. Jolin Barnhusb. 6 (1849). (Sakerna) är herr Browns och de få inte tafsas på, hör ni det, ungar! Hellström Kusk. 83 (1910). Mannen tafsade på henne och hon skrattade till och slog skämtsamt efter hans fingrar. Fogelström Minns 22 (1964). De ska inte tafsa på min heder. DN 22 ⁄ 11 1985, s. 1. Tafsande och andra övergrepp. ArbMiljö 1989, nr 7, s. 29.
Anm. De i nedanstående språkprov av Spegel redovisade bet. är möjl. hämtade från isländskan. Tafsa .. (dvs.) hastigt kasta eller krafsa något ihoop. Spegel (1712). Tafsa .. (dvs.) tala sludrigt, så at ingen förstår orden som sammanblandas. Isl. tafsa. Dens.
Särsk. förb.: TAFSA AV. (†) till 1: med avs. på tågvirke o. d.: gm skärande bearbetning jämna till, tafsa. Skola brokarne inrättas på detta nyligen förbättrade sätt, så är det nödvändigt, att båda sladdarne tafsas af och pyntas, innan en bögel bändes in i hvardera. Platen Glascock 2: 15 (1837). jfr avtafsa. —
TAFSA KRING. (†) till 4: mödosamt l. långsamt röra sig omkring. Re´n kärrornas dån, / Än till och ifrån, / Allt mera försvann uppå gator, i gränder / .. Vid munkbron allen / Mång’ hundrade ben / Än taffsade kring ibland vänner och fränder. CFDahlgren 2: 205 (1842). —
TAFSA PÅ10 4. (numera bl. tillf.) till 2: med hjälp av tafs sätta på (krok) på rev. Hvad har då händt .. frågade assessorn under det han tafsade på en ny krok på sin ref. Strindberg SvÖ 4: 141 (1891). —
TAFSA TILL10 4. (numera föga br.) till 1: ge (ngn) handgriplig l. kännbar l. hård tillrättavisning, ge (ngn) en riktig omgång. Man fick riktigt tafsa till honom, för att han skulle hålla sig i styr. Carlsson MinB 48 (1912).
SAOB
Spoiler title
Spoiler content