TALLIUM tal4ium, n.; best. = (SAOL (1950) osv.) l. -liet (SAOL (1950) osv.) l. -liumet (SAOL (1950) osv.).
Etymologi
[jfr t., fr. thallium; av eng. thallium, beteckningen given år 1861 av ämnets upptäckare, den engelske kemisten o. fysikern W. Crookes, bildat till gr. ϑαλλός, (grönt) skott l. kvist, till ϑάλλειν, grönska, blomstra, rotbesläktat med alban. dal, spricker ut, armen. dalar, grön, frisk, o. det i beteckningen för metalliska grundämnen brukliga nylat. suffixet -ium, med tanke på den lysande gröna linje som finns i metallens spektrum. — Jfr PROTALLIUM, TALLOFYT]
kem. om ett till borgruppen hörande metalliskt grundämne (med den kemiska beteckningen Tl o. atomvikten 204,4) som i ren form är blyliknande (gråvitt, mjukt, tungt) o. hastigt oxiderande o. som naturligt förekommer (ss. beståndsdel i kemiska föreningar) i små mängder i jordskorpan. Tholander Ordl. (1872). Det enda mineral, i hvilket tallium till någon betydande mängd ingår, är crookesit, en sällsynt, vid Skrickerum i Småland anträffad förening af silfver, koppar, tallium och selen. NF 15: 1331 (1891). P. g. a. den starka giftigheten har tallium och talliumföreningar endast begränsad praktisk användning. NE 18: 82 (1995).
Ssgr (i sht i fackspr.): A (†): TALLI-FÖRENING, se B.
B: TALLIUM-FÖRENING. (talli- 1927—1936. tallium- 1883 osv. tallo- 1927—1936) kem. förening vari tallium ingår, särsk. om salt av tallium. Cleve KemHlex. 354 (1883). —
-FÖRGIFTNING. förgiftning orsakad av tallium. FoFl. 1949, s. 263. Talliumförgiftning: tallium ingår i råttgift samt i preparat för betning av utsäde. Mycket giftigt. Renander Wernstedt (1965). —
-HALTIG. som innehåller tallium. Tyngst (av olika sorters glas) är talliumhaltigt flintglas med spec. vikt 5,62. KVogel hos Seitz Glas. 11 (1933). —
C (†): TALLO-FÖRENING, se B.
