[jfr t. tamtam, fr. tam-tam, eng. tom-tom, tam-tam; ytterst av hindi ṭam-ṭam, ljudhärmande ord som efterliknar instrumentets ljud]
I. sbst.
1) slaginstrument av gonggongtyp med flat skiva (i allm. av metall) o. vikta kanter som slås an med skinn- l. filtöverdragen träklubba; i sht förr, äv. om indiskt l. afrikanskt trumliknande musikinstrument. Åkerman KemTechn. 1: 232(1832). Tamtam eller Gong är förfärdigad af en egen metallblandning och anslås medelst en hammare eller kläpp, då den ger en stark klang af ofantlig intensitet, ehuru utan bestämd ton. Bauck 1Musikl. 2: 275(1871). Pukan dundrade entonigt, taktmessigt .. som en tamtam. Heidenstam End. 112(1889). Halvnakna mörka pojkar slå tamtam och pukor. Mörne Katz VitMän 70(1928). — särsk. (numera föga br.) i det bildl. uttr. slå på tamtam (för ngn l. ngt), slå på trumman (för ngn l. ngt), göra reklam (för ngn l. ngt). Den större affärsman, som ej här (i London) förstår att med eftertryck slå på tam-tam för sina varor är förlorad. Steffen ModEngl. 30(1893).
2) ljud från tamtam l. trumma o. d. Knäppet från ett par guitarrer, och det dova tam-tamet från en trumma. Rogberg Portug. 134(1931). Restaurantmusiken måste gå i den seriösa stilen – alla schlagers och allt tam-tam är förbjudet. IdrBl. 1935, nr 142, s. 3.
II. interj.; återgivande slag på tamtam o. d. På en gång ljöd den arabiska trummans enformiga ”tam-tam”. Bremer GVerld. 3: 177(1861). ”Tamtam, tamtaratam”, ljöd det från trummorna. SvOrdb.(1986).
SAOB
