TANN, sbst.2, r.; utom i sg. obest. anträffat bl. i pl. -ar.
Etymologi
[av t. tanne; motsv. mlt. o. mnl. danne, mht. tanne, fht. tanna; samhörigt med t. tann, skog, av mht. tan(n), fht. tan- (i ssgn tanesil, vildåsna); sammanställt med dhánu-, båge, möjl. samhörigt med find. dhánvana-, en sorts fruktträd]
(†) om (art av) släktet Abies Mill., ädelgran; särsk. om barrträdet A. alba Mill, silvergran. LAHT 1897, s. 184 (om A. amabilis (Loudon) Forb., purpurgräs). Man måste skilja mellan gran, Picea, tyskarnas Fichte, och tann, Abies, som i tyskan heter Tanne .. hos tannarna äro barren platta, ofta i spetsen rundade eller urnupna. Sundius HbTrädg. 108(1901). T. o. m. ett så nybildadt ord som tann .. torde .. hafva goda utsikter att blifva antaget i st. f. silfvergran. Laurell Växtn. 18(1904). Lyttkens Växtn. 1555(1913; om släktet). Abies Mill. Pinaceae — Silvergran, ädelgran, tann. Törje Växtfört. 1: 15(1938). VåraKulturvN 279(1977; med hänv. till silver- o. ädelgran).
