SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 2003  
TANTA tan3ta2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ERI (se avledn.).
Etymologi
[avledn. av TANT, sbst.2]
1) (vard.) motsv. TANT, sbst.2 2: kalla (ngn) tant, säga tant till (ngn) l. vara tant med (ngn). Kanske folk tycker det låter så älskligt, detta tantande ur barnamun. SvD 29 ⁄ 4 1925, s. 8. Jag var just över målbrottet och smickrad över att inte längre behöva tanta en fullvuxen dam. GbgP 5 ⁄ 12 1953, s. 12.
2) refl. motsv. TANT, sbst.2 2, 3: bete sig l. ha egenskaper som en tant, göra sig l. vara tantaktig l. tantig. (Hon) ser bra ut ännu, fast hon alltid tantat sig så förfärligt. Knorring Förh. 3: 308 (1843).
Särsk. förb.: TANTA TILL SIG10 4 1. (numera bl. tillf.) till 2, bete sig som en tant, vara tantaktig. Tanta till er, barn små, och borsta inte tänderna med socker. SvD 6 ⁄ 7 1976, s. 10.
Avledn.: TANTERI104, n. (vard.) till 1, om förhållandet att bete sig som en tant, tantaktighet; äv.: sentimentalitet, pjoskighet; äv konkretare, om enskilt fall av tantaktighet. Då blir tid att tala, cara mia, / kvinnans rätt och annat tanteri. Fröding Guit. 21 (1891). Man (vill) bryta med alla ledsamma läxor, med alla yllemuddar och galoscher och tanterier. Lindqvist Dagsl. 2: 121 (1900). I det hela taget är detta förmynderiet och tanteriet på alla livets områden föga tilltalande. UNT 26 ⁄ 3 1938, s. 8.
Spoiler title
Spoiler content