SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 2003  
TARDIV tardi4v, adj.
Ordformer
(förr äv. -if(f))
Etymologi
[jfr t. tardiv; av fr. tardif, av senlat. tardivus, bildning till lat. tardus, långsam (se TARDERA)]
1) (†) långsam, slö; sent mogen. Jag wet intet om han är så qwik, som sägas will; ty hans anletes bygnad utmärcker något tardiff. MennanderBr. 2: 704 (1743). Tardif, (dvs.) senfärdig, långsam. Pfeiffer (1837). Ekbohrn (1904).
2) med. om sjukdom i fråga om förlopp: långsam, som långsamt utvecklar sig. Psoriasis och de tardiva syphiliderna hafva tyckts mig bättre vika för salvor af zinkchlorid eller calomel. UpsLäkF 186970, s. 305. (Professorn) .. sysselsatte sig huvudsakligen (i ett föredrag) med de tardiva encefalopatierna. Bergstrand SvLäkS 420 (1958).
Spoiler title
Spoiler content