TASKER tas4ker, m. ⁄ ⁄ ig.; best. -ern; pl. taskar (Auerbach 1915); äv. (numera bl. ss. förled i ssgr) TASK tas4k, sbst.2, m. ⁄ ⁄ ig.; best. -en.
Ordformer
(task 1768—1866. task- i ssgr 1961 osv. tasker 1768 osv.)
Etymologi
[sv. dial. tasker, slarver; samhörigt med TASKA, v.; ss. förled i ssgr med anslutning l. möjl. uteslutande till TASKIG 2]
1) (numera mindre br.) ömkansvärd l. illa medfaren l. trasigt klädd person, stackare, trashank; äv. allmännare: slarvig l. oduglig person, slarver. Posten 1768, s. 261. Strömbergs hustru, som i går var i Bränkyrka, berättade, att där lystes för den tasken vice Klockaren Rosell och gamle skolmästaren Söderbergs halta, gamla, smutsaktiga Änka. Reenstierna Årstadagb. 2: 249(1819). Jag visste att du var för klok att i längden hänga fast vid den där taskern. Larsson I By LantlH 178(1925). Östergren(1954). — särsk. med förbleknad bet., skämts. l. smeksamt: (liten) gynnare, parvel o. d. (Vi) fick ändå intet stort sova för lilla tasken (dvs. den späde sonen) som var olåtig. Leijonhufvud 2Männ. 201(i handl. fr. 1800).
2) (numera bl. ss. förled i ssgr) okamratlig person. Björkman(1889).
