TEKTIT tekti4t, r.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[av t. tektit, bildat till gr. τηκτός, smält, flytande (till gr. τήκειν, smälta, med k-utvidgning av den rot som äv. föreligger (med b-utvidgning) i lat. tabere, smälta, o. sannol. äv. (med annat avljudsstadium) i TINA, v., TVINA o. TÖA), medelst den i namn på mineral vanliga ändelsen -it (jfr ALBIT, DOLOMIT, GRANIT m. fl.); termen tidigast använd 1900 av den österrikiske geologen F. E. Suess]
mineral. (liten) glänsande svart l. gulaktig glasartad kropp (av utomjordiskt ursprung); jfr GLAS-METEORIT. 2NF 35: 1307 (1923). Stenar från månen, vanligen kallade tektiter, har vid minst tre tillfällen hamnat på jorden. DN(A) 3 ⁄ 2 1965, s. 16. Tektiter bildas sannolikt vid nedslag av stora meteoriter. TNCPubl. 86: 261 (1988).
