TELEFONISSA tel1efonis3a2, äv. -fω -, f.; best. -an; pl. -or.
(vard., numera knappast br.) kvinnlig telefonist; jfr TELEFON-FRÖKEN. Telefonissa är en vulgär förvrängning av ordet ”telefonist”. SöndN 1919, nr 15—16, s. 6. ”Jaså är ni där igen”, sade telefonissan, ”det var ni som talade ett främmande språk.” Bonde HitDit 92 (1941). Radiotelegrafisten i sin hytt, telefonissan på sin ödemarksstation eller vid sin surrande växel. Östergren (cit. fr. 1953). —
