TELN, sbst.2; pl. -ar; l. TELNA, sbst.2, r. l. f.; pl. -or.
Ordformer
(tellna 1662 (: Tellnor, pl.). telnar, pl. c. 1655—1813. täln 1833. tälnar, pl. 1660—1833)
Etymologi
[sv. dial. teln, telna; motsv. nor. dial. teln, telna (nor. nn. telna, telne); samhörigt med, möjl. ombildning (under påverkan av TELN, sbst.1) av det ord som föreligger i fsv. þiäl, n., botten i tyg, nor. nn. tel, n., underlag, botten, golv, fvn. þel, n., botten i tyg, feng. þelu, golv; till den rot som äv. föreligger i TILJA. — Jfr TELNING, sbst.3,TJÄLE]
(†) planka l. bräda, särsk. avsedd för l. använd till golv, golvtilja, golvbräda; i sht i pl. Twå boodar att haffwe höö eller annat uthi, tämligen wäll medh taak, wäggiar och telnar håldne. Fatab. 1918, s. 63(c. 1655). Thenne källare var med kulrig kampsten, på sidorne murad, med tak af tälnar. HT 1910, s. 50(1757). JernkA 1833, s. 699.
SAOB
