SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 2004  
TEMPUS täm4pus, n. (CGLeopold i 2SAH I. 2: 74 (1801: tempus, pl.) osv.) ((†) r. l. m. Cellarius LatGr. 71 (1730), Sahlstedt SvGr. 48 (1769)); i best. anv. utan slutartikel (WoJ (1891) osv.) l. -uset (SAOL (1986) osv.); pl. = (CGLeopold i 2SAH I. 2: 74 (1801) osv.) l. -ora (Kullin EngGr. 34 (1744) osv.) ((†) -orer Borelius Sacy 84 (1806), Almqvist GrSpr. 96 (1837: temporernas, pl. best. gen.)). Anm. I ä. tid förekommer ordet med lat. kasusböjning. Swedberg Gr. 64 (1722: temporibus, dat. pl.).
Etymologi
[jfr t. tempus, ävensom meng. temps (eng. tense) o. fr. temps; av lat. tempus (gen -ōris), tid; av ovisst ursprung. — Jfr EXTEMPORE, TEMPO, TEMPORAL, TEMPORELL, TEMPORISERA, TEMPORÄR]
språkv. grammatisk kategori som anger tiden för en aktion (handling l. skeende o. d.) i relation till tiden för utsagan (l. annan tid relaterad till tiden för utsagan); äv. inskränktare, om var o. en av de (i olika språk i växlande antal föreliggande) kategorier av (i allm. gm tillägg av ändelser bildade) böjningsformer hos ett verb som anger en sådan tidsrelation; tidsform; särsk. i uttr. enkelt l. sammansatt tempus, tempus uttryckt gm böjning resp. hjälpverbskonstruktion. Böja ett verb i alla tempus. I vilket tempus står verbet? Cellarius LatGr. 71 (1730). Tempus kallas tiden på hwilken något gjöres, som är treggehanda. 1:0 Praesens .. den närwarande .. 2:0 Praeteritum .. den förbigångna .. 3:0 Futurum, tillkommande. Molander Förespel 32 (1753). Konjugation verkställes genom böjningar efter hvad i Språkläran kan kallas Grund-Former, Moder, Temporer (m. fl.). AGSilverstolpe Språkl. 33 (1814). De sammansatta tempora, som icke ega sin egentliga plats under konjugationerna, alldenstund de icke utgöra någon särskild böjning, bildas (osv.). Bjursten SvSpr. 2: 53 (1865). Tempus äro eg. former, som förlägga verbet till ett visst tidsrum. Tempus finnas sålunda blott i indikativus. Brate SvSpr. 122 (1898). Med verberna måste man jonglera liksom taskspelare med sina kulor, t. ex. 2:a person pluralis genom alla tempora. NDA 19 ⁄ 4 1925, s. 8. Det filosofiska tempus är presens, rikt av allt det förgångna och dräktigt med det kommande. Johanson Stärbh. 139 (1946). Språket (i B. Lillpers roman) är ytterligt konstfärdigt, skeendet framställs inte bara i ordinära berättande tempus .. utan också i att-konstruktioner (osv.). DN 14 ⁄ 8 2002, s. B2. — jfr AUGMENT-TEMPUS.
Ssgr (i allm. språkv.): TEMPUS-BÖJNING. böjning av verb i olika tempus. Danell SvSpr. 54 (1927). —
-FORM. jfr form I 3 b. Schiller SvSpr. 137 (1859). —
-FÖLJD. om förhållandet att (val av) tempus i underordnad sats är avhängigt av tempus i överordnad sats. WoJ (1891). Oordning i tempusföljden är ej ovanlig i medeltidsverser. AntT XIII. 2: 8 (1905). Tempusföljd .. (dvs.) Om någon .. säger: Jag är hungrig, kan detta senare återges med Hon sa att hon var hungrig. NE (1995). —
-TECKEN. (†) hos svaga verb: konsonanttecken som följer på stam l. avledn. o. som utmärker tempus. Tempus-tecken .. t. ex. d i brän-de, brän-d .. t i lös-te, lös-t. Rydqvist SSL 1: XI (1850). Cannelin (1939). —
-VÄXLING. växling av tempus. SAOL (1900). —
-ÄNDELSE. (numera bl. tillf.) ändelse som utmärker tempus. Tullberg SvSpr. 1: 10 (1836). Auerbach (1915).
Spoiler title
Spoiler content