[sv. dial. tena; jfr nor. dial. tena; i avljudsförhållande till TINA, v.; av ovisst ursprung. — Jfr TIA, v.1,TINA, v.]
(numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) ansa l. rensa (ngt); särsk. med avs. på dels ärter: sprita, dels nötter: rensa från fruktsvepe; jfr TINA, v. Tena nötter o(ch) taga fnaset af them. Ullenius RerVarQuinquag. 34(1731). Mor Märtha .. började .. å nyo att tena ärter. Knorring Ståndsp. 1: 107(1838). Axen (räfsades) tillsammans mitt på logen och tröskades ytterligare (tena). Levander DalBondek. 1: 454(1943).
SAOB
