publicerad: 2004
TEPA, v. -ade.
Etymologi
[sv. dial. tepa; ordet är trol. kontamination av FLEPA o. TÅPA (annorlunda Noreen SvEtym. 73 (1897))]
1) gyckla med (ngt l. ngn) l. narra (ngn); äv.: bete sig l. tala narraktigt l. dumt. Om man wille teepa mäd Etymologien, kunde man säija .. (ordet fordra) komme af före ok dra’. Columbus Ordesk. 69 (1678; uppl. 1963). Hans lilla Hähr begynte Modet repa, / Och ägde ingen lust, at mera med sig tepa. Hesselius E9 44 (1740).
2) jollra l. nojsa l. vänslas (med ngn); äv. ss. dep. om fåglar o. fiskar: leka (se LEKA, v. 8). Wema .. (dvs.) ählas, tepa, tala fåfängia. Stiernhielm Vt. (1658, 1668). Den altför myckit Manfolks kiär, / Den altijd teep’ och ählas will. Lucidor (SVS) 402 (1674; uppl. 1997). När man ej Fisk ell’ Foglar mer / I sina hwida Kamrar ser, / Af menlös Lusta tepas. Frese VerldslD 28 (1714, 1726). Hon förargar sig öfwer sin Man, om han intet kommer i hog at tepa med henne och fråga huru hon mår. SedolärMercur. 2: nr 12, s. 8 (1731). Lundell 303 (1893).
Särsk. förb. (†): TEPA FRAM. till 1: framträda på ett dåraktigt sätt. Om någon Dåre tepar fram / Och ympar på en ungan Stam / En Green med halfwäxt Frukt fullhängd, / Den Frukt hon warar ingen längd. Lucidor (SVS) 442 (1674; uppl. 1997). Spegel ÖPar. 9 (1705).
Avledn.: TEP, sbst.1, m. ⁄ ⁄ ig. (†) till 1: tafatt l. våpig person. Wåp (dvs.) fleep, weep, teep, then som är klemot. Spegel 562 (1712). (Herrn) tog .. sit Spanska rör, och koransade den arma Tepen altomkring. Weise 1: 187 (1769). Lundell 303 (1893). —
TEP, sbst.2, n. (†)
1) till 1: sjåpighet, klemighet. Det är alt nog för osz, at frögd och fägnadt borta, / Med teep och wanhopp skier osz mer ändå til korta. Brenner Dikt. 2: 59 (1717). I skullen hålla thet för Dårskap, tep och blygd, / Att gråta efter barn. Kolmodin QvSp. 1: 360 (1732).
2) till 2: joller; nojs. Så längi Must, Lust, Skämt och Leek, / Med Teep och Speel, med Klapp och Smeek, / Samt Lustgång warar. Lucidor (SVS) 438 (1674; uppl. 1997). Widegren (1788). —
TEPA, f. ⁄ ⁄ ig. (†) till 1: om våpig l. klemig kvinna. Hwad tyckes Eder wähl om de grannlage tepor, / Som altijd klaga sig, som drags med hundrad wepor / Om Hufwud, hals och bröst? ÖB 37 (1712). Lundell 303 (1893). —
TEPIG te3pig, förr äv. TEPOT, adj. (-ig 1681 osv. -ot 1678—1732. -ug 1721—c. 1880. -åt c. 1669)
1) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) till 1: fjantig l. dum; förr äv.: våpig l. klemig l. räddhågad. Serdeles Vplänningarne, äre mästedels dumme och thepota. Sylvius EOlai 183 (1678). Om ett tepot Lam skal fårahiorden leda, / Tå föres han eij rätt, men skingras i oreda. Spegel SalWijsh. 5 (1711). Fast än .. (tranorna) äro store foglar, så äro the dock tepiga och rädda. Broman Glys. 3: 473 (c. 1740). Kom ihog Er sjelf, war omöjelig så mekug och flepug och så tepug. Amman 78 (1756). SAOL (1998).
2) (†) till 2: som jollrar l. nojsar. Skall du så den qwinlige Aeneas fram för dee Maurers wäldige konungh, allenast för sin leekande later, påsmorda låckar och tepåta seder blifwa föredragen och framsatt? AWollimhaus i 2Saml. 1: 117 (c. 1669). Ehr wachter wäl för tepot manfolcks smicker. Hesselius FruentSp. 140 (c. 1710). Mörk Ad. 1: 48 (1742).
SAOB
Alfabetisk lista
Spoiler title
Spoiler content