TICK tik4, interj. o. sbst.2; ss. sbst. n.; best. -et; pl. = (Moll Dikt. 39(1885) osv.), äv. (tillf.) -ar (Vindros 1946, s. 134).
Etymologi
[jfr d. tik, nor. tikk, t. tick, nl. tik, eng. tick; ljudhärmande bildning, samhörig med TICKA, v. — Jfr TICKTACK, interj. o. sbst.1, TICKTICK]
I. ss. interj., använd för härmande särsk. av tickande ljud (från klocka); särsk. i förb. med tack, se TICKTACK, interj. o. sbst.1 I, tick tick, se TICKTICK I.
II. ss. sbst., om ljud från tickande föremål; tickande. Klockan knäpper sina tick. Moll Dikt. 39(1885). Ticket av bomber med urverk i. Henrikson GökTig. 15(1964).
SAOB
