SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 2004  
TICKA tik3a2, sbst.2, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Ordformer
(dicka 1826. tecka 1749. tecku 1724 (ss. uppslagsform). ticka 1611 osv. ticku 1724 (ss. uppslagsform))
Etymologi
[sv. dial. tecka, ticka, om svamp; möjl. avledn. till TJOCK (se Ekbo SupplHellquistOtr. (c. 1990)); den i övrigt okända formen dicka anges av Wahlenberg FlSv. 953 (1826)]
i sht bot. om (läder- l. korkartad) vanl. på ved l. stam l. stubbe o. d. växande (fruktkropp av) svamp (tillhörande det i ä. systematik förekommande släktet Polyporus Micheli). Forsius Phys. 195 (1611). Boletus, Ticka. Förwarar nålar från rost. Aspelin Fl. 67 (1749). Björkswamp, Björkticka .. Är af tickor .. den bästa man wet til fnöske. Rothof 36 (1762). Tickor (Polyporus). Rören äro sinsemellan hopväxta liksom hos rörsopparna, men kunna icke lätt lossas från hatten. Romell Lindblad 80 (1901). På framskridet stadium (vid trädröta) utväxa från de sjuka delarna hovlika, trähårda fruktkroppar .. tickor. Lindfors SjOdlVäxt. 41 (1927). Den svavelgula tickan .. (är) en krympningsröta som färgar veden mörkbrun och uppträder särskilt hos eken. HantvB I. 6: 65 (1938). — jfr BJÖRK-, FÅR-, ROT-, RÖT-, SLEM-, STRUMP-, STUBB-, SVAVEL-TICKA m. fl.
Ssg: TICK-RÖTA. i sht skogsv. röta (se röta, sbst.1 1 a) förorsakad av ticka. SkogsvT 1907, Fackupps. s. 195.
Spoiler title
Spoiler content