TICKA, sbst.3, r. l. f.; anträffat bl. i sg. best. -an.
Etymologi
[sannol. ljudhärmande bildning, samhörig med l. avledd av TICKA, v.]
(†) om ett slags vid stenhuggning använd mejsel. Stenen (hugges) .. medelst tickian .. (som är 1/4 långer, stållagder 4-kantig spik, något flat åt ändan med en widja wed hufwudet ombunden at hålla uti). Linné Dal. 23 (1734).
SAOB
